i huvudet på snusmumriken...

mitt nyårslöfte till mig själv förra året var (efter att jag läst paolo coelhos "alkemisten") att jag skulle lyssna till mitt hjärta och följa det - något jag kände att jag inte gjort på länge.

ujujuj...

jag har aldrig känt mer glädje, lycka och smärta än under detta år...

jag har verkligen *försökt* att inte backa när det gjort ont, och inte heller när jag känt att isen varit oprövad - jag har fortsatt att försöka lyssna till mitt hjärta, även om smärtan och paniken hotat förgöra mig.

mitt "självmordsförsök" (rop på hjälp - panikhandling) för några veckor sedan var visserligen ett resultat av att jag inte orkade med mer smärta och panik, och det kommer ta ett bra tag innan jag förlåter Det Goda för att cykeln inte är grön...

i alla fall...
efter den händelsen bestämde jag mig för att jag inför 2007 skulle stänga av hjärtats röst igen, för jag hade verkligen ONT, och jag begrep inte hur jag skulle klara mer smärta.

jag har bokat biljett till tibet, för jag orkar verkligen inte ge mitt hjärta till någon igen, men på andra områden kommer jag försöka att inte stänga mitt hjärta - jag tror faktiskt att det är *omöjligt* att låta bli att lyssna till sitt hjärta och följa det när man väl börjat göra det...

trots smärtan.
trots att hjärtat blöder och man aka jag inte kan begripa hur man aka jag nå'nsin ska kunna få det att sluta blöda...

jag känner mig som en astronaut.
neeej - inte utspäjsad!
*garvar*

jag har nu dockat loss (märker ni hur *kunnig* jag är inom detta område? jag fixar ju astrolingot lätt som en blini! *fnissar*) - näää...
"dockat loss" kan man nog inte säga...
men, spelar roll, då - "docka loss" är från och med nu mumrikspeak.

jag har hursomhelst lämnat rymdfarkosten (jösses - så glad m kommer att bli när jag jämför henne med rymdfärjan discovery! *asg*) nu, och svävar tyngdlös utanför - med bara en tunn lina / kabel som förankring...

jag har inte en susning om vad jag förväntas göra för att "lösa" uppgiften jag har framför mig, så jag måste helt enkelt göra en fuglesang och problemsolva i realtid.

och sedan är det där med återfärden till jorden som oroar mig...
skadorna på rymdfarkostens värmesköldar är rätt omfattande, så det finns en *stor* risk för att den kommer fatta eld och explodera när den träffar atmosfären.

hur lagar man så'nt när man inte har nå'n instruktionsbok?
man packade inte ner den när man gav sig iväg på sitt livs resa, eftersom man var grymsäker på att man aldrig nå'nsin skulle behöva den, för man trodde ju att "allt" skulle ordna sig bara man tog det lugnt och andades...

hur tar man det lugnt och andas när hela ens tillvaro ställts på högkant och man panikslaget försöker hålla sig kvar, men man känner att snart orkar man inte hålla greppet längre, för fingrarna håller på att domna, och man *vet* att man kommer att tappa greppet och falla, falla, falla...

jag har ibland fundrat på hur det skulle vara att befinna sig ute i rymden - utanför rymdraketen...
åka upp i rymden och glida omkring i rymdraketen skulle förmodligen inte vara några större problem aka *det* skrämmer mig inte, men *tänk* om man skulle råka *lossna* när man är ute på en liten rymdpromenad?
då är det väl lixom *kört*, eller?
inte som att lufsa ikapp bussen, prexis...
 
hursomhelst...
jag är nog mer lik astrosmurfen än en astronaut - naiv och godtrogen (dessa ord är kanske inte synonymer?), men alternativt och med vänner (irl och i sajberspäjs ) som gör vad de kan för att hjälpa mig komma tillbaka till jorden någorlunda helskinnad.
rejält tilltufsad, men vid liv...

jag har rensat min dator från en massa saker.
en massa saker som gör ONT.

igår "frågade" datorn mig om jag för att frigöra minnesutrymme ville komprimera mäjlen som jag har sparat i outlooken.
det lät väl som en bra idé tyckte jag, och sedan när det var gjort tänkte jag inte mer på det.
för en liten stund (jag kan inte sova) sedan bestämde jag mig för att tömma datorns papperskorg, och *då* först upptäckte jag att den mängd minnesutrymme som frigjordes i och med att jag lät datorn komprimera mäjlen jag skickat till och fått ifrån m utgjorde hela 298 mb!
det är rätt MYCKET, det...

jag har sparat ALLA mäjl som vi skrev till varandra, och för att försäkra mig om att allt finns kvar skummade jag igenom dem (inte allihop - jag skummade igenom stickprov, om man nu kan uttrycka sig så)...


bitterljuvt är dagens ord, tror jag...

tänk va' mycket man inbillar sig och förväntar sig och hoppas och tror och ber Det Goda om när man snubblar över någon som jag och m gjorde...

jag vet inte vad som hände (eller *inte* hände, för *så* var det nog snarare), och jag kommer förmodligen aldrig få (vilja?) veta det heller...


kanske det har gått tillräckligt lång tid nu, så den här låtens "töntighet" gått över aka preskriberats.
om inte, så struntar jag i det...

ringde till mams igår kväll, eftersom jag hade tråkigt, kände mig ensam och ville prata bort en stund med någon.

förut har ju den människa jag helst pratat bort en stund med varit m, men...
*ler sorgset*

i alla fall: det var mams' sambo som svarade i andra änden av tillochfråntråden, och det gör han nästan bara när mams inte är hemma.
jag frågade om mams var hemma, och han svarade:
"nej, hon har åkt till sjukhuset med Din mormor"...

jag fick fram "be henne ringa mig när hon kommer hem!", och då sade han:
"men om det blir *sent*, då?" (klockan var efter 22.00)
"det spelar ingen roll - det gäller ju mormor, ju!", sade jag, och så sade vi "hej då" och lade på.

nå'n timme senare ringde mams (från mormors telefon).
nornor hade fått svårt att andas, och var tvungen att åka ambulans och få syrgas hela vägen in till sjukhuset.
hon har varit lite förkyld, och eftersom hon ju har astma, så är det inte det allra bästa med förkylningsbassilusker...
dessutom har hennes blodsocker flippat ut nu när hon varit sjuk, så det värdet låg på över 30...

mormor ligger nu på sjukhuset på nå't som jag *tror* heter mava - medicinsk akutvårdsavdelning.
mams skulle ringa mig när hon vet mer...

jag gick ut på kvällspinken efter att jag pratat med lotta (jag ringde henne och berättade om mormor), och medans jag och torsten sakta lufsade runt på promenaden (jag har banne mig inte ork till *nå'nting* nu när jag är sjuk - febern gör mig alldeles *matt*), så pratade jag inte *med* men *till* "Gud" och sade (jo, jag pratade faktiskt *högt*):

"nu får Du fanimig GE Dig - det RÄCKER nu!
är det nå't Du försöker säga mig?
*vad* är det Du försöker säga mig?
jag är jävligt irriterad, förbannad, besviken och ledsen på Dig!"

mer om det när jag summerar detta år om några dagar.

som vilken dag som helst - jag spelar wow och flyr verkligheten.

jag hoppas det här går över snart...

*hostar och snörvlar*

VRÅLFÖRKYLD är jag...
och eftersom mormor har astma och lite annnat trassel med hälsan, så kan och vill jag inte utsätta henne för mina förkylningsbassilusker, så jag blir hemma i hudik denna jul oxå...

rätt "skönt" på ett sätt, för då slipper jag ljuga och låtsas att jag mår bra och är glad...
jag mår SKIT och är ledsen och har ångest, så jag orkar inte förställa mig...

förkylningen är förmodligen en "välsignelse", för nu fixar jag att sova i alla fall *lite*, eftersom jag har feber...

jobbig natt natten till idag, så idag var en *dålig* dag.

det är knepigt hur det funkar - när det blir mörkt och tyst krälar monstren fram och kastar sig över en (mig), och just nu har jag inte kraft att tvinga bort dem...

mardrömmarna finns med mig när jag är vaken, och ibland (ofta) blir ångesten och paniken för svår när jag ska sova, och då vet jag inte vad jag ska göra...
hittills har jag lyckats kämpa emot, men snart orkar jag inte mer...

tillvaron är inte grå - den är INGENTING...
tankarna om att det kommer fortsätta vara så här förser min ångest med bränsle, och snart är tabletterna slut...

jag tror att det blir en natt med verklighetsflykt aka wow inatt...

olle palmlöf.
jag gillar inte alls den "mannen".
att han får göra tv- och radioprogram stör mig nå't alldeles BANNAT.

det började med att han i något radioprogram skapade en figur som kallades asperger-carina.
denna figur var en "parodi" på "hur folk med asperger syndrom är - hon frågar och frågar och frågar och ger sig aldrig".

sedan läste jag i aftonbladet att olle palmlöf blivit påhoppad på sta'n (hufvudstaden, då, förmodar jag) av människor som har asperger syndrom, och att han då blivit lite rädd, "efter som man ju vet att folk som har asperger syndrom kan bli våldsamma".
efter det skrev jag till riksförbundet attention och citerade aftonbladets artikel.
det slutade med att olle palmlöf fick besök av en representant från riksförbundet attention - en representant som överlämnade material om asperger syndrom.

sedan kom "cp-magasinet".
*suckar tungt*

och nu är den alltså "böglobbyn".
*suckar ÄNNU tyngre".

kan olle palmlöf göra NÅ'NTING utan att provocera och förlöjliga människor?
han provocerar inte på ett KREATIVT och KONSTRUKTIVT sätt heller - vilket ju förmodligen är det han hoppas på att han gör.

olle palmlöf är helt enkelt en idiot.

verklighetsflykt är TOTALT underskattat...

ångest - CHECK
livsleda - CHECK

bonjour, tristesse...

jag vet inte *om* jag ska berätta, och *om* jag ska berätta *vad* jag ska berätta och *hur* jag ska berätta det...

lika bra att skriva som det är och var, kanske...

inatt skickade en av mina sajbervänner polisen hem till mig.
jag hade knaprat i mig några piller och talade om det för min sajbervän (via msn) , och efter det gick jag och lade mig och svarade inte i telefon.

efter ett tag ringde det på dörren, så jag var ju tvungen att gå och öppna (grannarna undrade säkert varför det stod två poliser utanför min dörr och ropade genom mitt brevinkast).

det är egentligen rätt underligt att man inte får bestämma över sitt liv, och när man tycker att det får räcka...

torsten fick tillbringa några timmar på polisstationen, medan jag VÄGRADE prata med jourhavande psykläkare (som NATURLIGTVIS var ex-läkaren aka ett av satans barn), och sedan pratade med en distriktsläkare som de trollade fram.

jag har ångest.
jag vill inte leva.
det räcker nu.
men hemskickad blev jag.

imorgon fyller jag 39, och det får verkligen räcka nu.

jag försöker...

jag vet bara inte HUR jag ska göra - jag har aldrig känt så här förut...

jag fyller 39 om två dagar, och har absolut inga verktyg i ränseln för att fixa det här...


idag träffade jag katharina.
hon i det närmaste *tvingade* mig att komma ner till församlingsgården och träffa henne.

jag tror hon blev i alla fall LIITE förskräckt när jag sade att om Gud stod framför mig skulle jag *spotta* på Honom...

nu är jag hemma igen efter min resa till hufvudstaden, men jag har ännu inte landat...

under min stockholmsvistelse tog jag ett steg som jag inte trodde jag skulle fixa att ta, och NU ("äntligen") kan jag börja det *konstruktiva* sorgearbetet...

det gjorde OERHÖRT ont att ta steget, och jag är LIVRÄDD för vad som kommer att hända nu, men jag kunde inte göra på något annat sätt, tror jag...

jag har fortfarande FÖRSKRÄCKLIGT ont, men kanskekanskeKANSKE jag kan börja läka nu...

idag...

idag ska jag försöka vara "stark".
jag ska försöka låta bli att gråta.
inte för att jag tycker att tårar är ett tecken på¨"svaghet", utan för att...

jag vet inte varför.

förmodligen är det för att jag känner som jag gör som jag reagerar på prexis ALLTING hon säger, och HUR hon säger det...

hur kunde jag göra en annan människa viktigare än mig själv?
när tappade jag bort mig?


jag hade allvarliga fundringar på att inte åka.
men om jag inte skulle göra det, så skulle det nog betyda slutet på vår vänskap, och det vill jag inte...

jag vet ännu inte om jag fixar att "bara" vara hennes vän, men jag HOPPAS det - jag hoppas det SÅ MYCKET...

åh astrosmurf, åh astrosmurf
rymden är så stor
åh astrosmurf, åh astrosmurf
större än du nånsin tror

i det glömda landet kommer man ihåg
en gång en smurf mot yttre rymden såg
han gav sig smurfen på att nå en ny planet
och la ner en massa jobb på en raket

åh astrosmurf…

och smurfarna kom dit från alla håll
han tog farväl och räkna ner till noll
han hade tänkt att vara borta flera dar
men hur han än försökte stod raketen kvar

åh astrosmurf…

men gammelsmurf begrep att hans maskin
väl inte flög så bra som den var fin
så han bad alla lägga manken till och vips
fick astrosmurfen lift till himlakroppen schvips

åh astrosmurf…

och efter ganska många om och men
så kom han dit och sedan hem igen
och därav ser man ju att hjälper vi varann
så finns det en och annan dröm som kan bli sann

åh astrosmurf…

jag önskar bara EN sak: att vi hade PRATAT innan jag åkte hem.

*kämpar emot impulserna*

okej.











okej.
i'll live (förmodligen).
men aldrig mer.
nej.

jag borde såklart ha packat ner mina saker i ränseln och gått vidare för länge se'n.
men jag KAN inte...

jag *älskar* henne,  och skulle gladeligen ha tillbringat resten av mitt liv med att växa tillsammans och bredvid henne...

men hon vill inte ha mig.

jag är ledsen att jag inte dög...

"...men Du har ju totte!"

på söndag förmiddag åker jag till hufvudstaden.

på måndag ska jag nämligen träffa de övriga deltagarna i riksförbundet attentions "vuxenprojektet", som startas i och med denna träff.

jag åker alltså ner redan på söndag förmiddag, eftersom jag (på grund av adhd) inte orkar vara igång från tidig morgon till sen eftermiddag om jag måste vara skärpt hela tiden (vilket ju vore trevligt om jag kunde vara på måndagen, då, ju! *flinar*)...

söndagen (eller åtminstone *en del av den*) ska jag tillbringa med m.
vi har bestämt att vi ska bowla (hon är rädd för att hon kommer att få STORDÄNG av mig, stakkar'n! *fnissar*) och käka tillsammans.

jag nämnde igår att jag både ser fram emot och är nervös för att träffa henne igen (vi har ju inte setts sedan priden i början på augusti).
hon svarade: "jag ser oxå fram emot att träffa Dig, men jag är inte nervös."

...

*klart* hon inte är, ju - hon känner ju inte för mig som jag gör för henne...
för jag GÖR ju det fortfarande - tykker om henne *MASSOR*, alltså...

mitt hjärta är fortfarande (såklart) KROSSAT, men jag gråter inte *varje* dag längre...
efter krisen (då jag var tvungen att vara lite halvillegal för att fixa det) jag hade för några veckor sedan har jag gått på halvfart (som bäst), och jag känner mig ofta "avstängd".

Det Goda har sagt upp bekantskapen, eller så är det kanske *jag* som sagt upp bekantskapen - TYST är det i alla fall...

jag rabblar mina böner men förväntar mig inte längre något svar, vilket förmodligen är anledningen till att jag inte får nå't...