i huvudet på snusmumriken...

jag har prexis kommit hem efter en endagsretreat.

temat för retreaten var "vägmärken" - texterna som meditationerna vävdes kring hämtades ur dag hammarskjölds bok med samma namn.

"tyvärr" (eller vad jag nu ska säga) orkade jag inte göra annat än vila / sova och äta idag, så jag kan inte skryta med några större andliga insikter eller uppenbarelser...

vid lunchen fick jag en bild för mitt inre (jösses - jag förmodar att det skulle kunna kallas "en SYN"!), och den bilden skrämde mig så mycket att jag var tvungen att stiga upp och lämna måltiden för att sätta mig och gråta...

det var så skönt att komma bort ett tag från det SKRÄP som är min vardag / mitt liv, och maten var så god och mina "medretreatare" så fina...

MEN.

bilden / synen bestod av ett lejon (för er som undrar: JA - det *var* en lejonHANNE!;o) som gick till anfall mot mig.

den känsla (förutom *PANIK*, då, ju...) som kom över mig vid synen / bilden var att jag faktiskt inte vet om jag VILL leva...

jag menar...

det är KLART att jag VILL leva när jag får sitta tillsammans med andra människor i tystnad och dela måltider med dem!

maten som serverades idag var fantastiskt god, och måltiderna var oerhört mycket mer kostcirkeltekniskt kompletta än de som jag själv orkar veva ihop när jag är hemma, ensam...

men annars VET jag faktiskt inte...

jag fick känslan av att jag "måste" bli utsatt för / utsätta mig själv för situationer där mitt liv är i fara - först DÅ kommer jag att verkligen VETA om jag VILL leva...

(låter säkert HUR sjukt som helst, detta, men för den som känner mig så är det förmodligen rätt uppenbart vad jag menar...)

på eftermiddagen så försökte jag sova, men varje gång jag var prexis på gränsen mellan vakenhet och sömn så fick jag känslan av att kvävas.
jag måste ha somnat i alla fall några gånger, för jag drömde (eller nå't?) att jag var på retreaten och att jag fick känslan av att kvävas, men i drömmen (?) fanns det andra människor i min omedelbara närhet, vilket det inte gjorde under retreaten (vi hade alla letat upp varsitt "krypin").

i drömmen (?) försökte jag förmedla till människorna som fanns omkring mig att jag inte fick luft, men det var ingen som förstod det...
panikkänslorna var *FRUKTANSVÄRDA*, och tvingade mig gång på gång upp ur sömnen / vilan...


sanndrömmar och kristallklara insikter?

jo, kanske ändå, då, ju...