i huvudet på snusmumriken...

varför kan jag inte gå vidare?
måste jag klippa helt för att fixa det?

jag har ONT, och om bara några dagar kommer ontet intensifieras i och med det första "jubilléet".

SÄG det bara!
varför måste *jag* vara den som säger det?
jag klarar inte av att göra det...
jag har försökt så många gånger...


"hon är inte värd Dina tårar..."
"den som älskar Dig skulle aldrig få Dig att gråta..."

nej, förmodligen är det väl så...

hon älskar mig inte, och jag önskar att jag bara kunde vända mig om och gå därifrån - härifrån.
jag har inget hopp om att hon ska ändra sig.
jag har ingenting, förutom en oförklarlig och destruktiv längtan efter ljuset och värmen.

jag TYKKER ju att jag bränt mig tillräckligt nu, men ändå kan jag inte...


jag har för denna människa mer eller mindre frivilligt ("Det Goda" *fnyser* har tvingat mig) gått rakt emot och igenom mer är jag trodde jag nå'nsin skulle göra för någon.
jag har tagit mer.
jag har gråtit mer (MYKKET mer).

jag har visat mer av mig.
jag har varit ärligare mot både mig själv och henne än jag nå'nsin varit mot någon annan.
jag har jobbat mer med mig.
jag har blottlagt mina fel och brister, och för en gångs skull har jag inte rusat iväg från dem, utan stirrat dem i vitögat.

jag skulle (som jag ju ältat om tidigare) göra vadsomhelst för denna människa.

men det är *fel* sorts vadsomhelst.
eller inte tillräckligt mykket vadsomhelst. (???)

jag försöker tänka "meh, it's *HER* loss!", men det får mig att låta som att jag reducerar henne till ett ingenting, och det vill jag inte...

jag skulle *gladeligen* tillbringat resten av livet med att växa bredvid och tillsammans med henne.
jag skulle *gladeligen* ha delat med mig av det jag har.
jag skulle *gladeligen* ha fortsatt försöka göra henne glad, för att på så sätt själv vara lykklig.

jag vet att det låter patetiskt, och det *ÄR* förmodligen det oxå...

när hon är ledsen gör det ont i mig.

jag har




men vi spelar med olika spelregler, och de börjar bli alldeles för inkompatibla...