söndagen den 10:e september 2006 - marknadsrapport
åkkejj...
jag lyckades inte riktigt sköta mig på marknaden...
jag hade käkat middag hemma före marknaden, för att minska risken att jag skulle falla för nå'n frestelse, men...
nej, det bidde ingen langos (kollade i viktväktarnas lilla käcka bok "restaurangguiden" när jag kom hem - langos kostar hela TJUGONIO points!!! *sjåkkerad*), och inte bidde det 1/4 kg margits marknadskonfektyr heller, så min "synd" är väl egentligen inte *så* stor...
*tittar under lugg och skrapar med foten i blogg-gruset*
bidde en kebab.
om jag är *snäll* med mig själv så var den värd 10 points.
tomatsås är väl dessutom "bättre" än rhode island eller vitlökssås, eller?
sedan smaskade jag i mig EN bit "naturlakrits" (malin skulle köpa lite "natursnacks").
efter det drabbades jag helt plötsligt och TOTALT oväntat av "vuxen", och köpte mig en fodrad fleecejacka av det välkända märket ysroma.
*erkänn* att ni altavistade eller googlade nu, för att slippa sitta där med "NOLL KOLL" skrivet i pannan!
*asg*
jag har *ALDRIG* hört talas om ysroma, och en altavistning eller googling gav ingen större klarhet i saken heller, men *fin* är den, och varm...
*nöjd. MYKKET nöjd.*
efter det skulle lotta och malin köpa karameller av margit (som i år visade sig vara en MAN *fnissar*).
sockermonstret tog sig då lottas skepnad och väste lockande i mitt öra "jag kan köpa några ingefärskarameller och några marknadsnougat åt Dig!"
jag är en SVAG människa.
två ingefärskarameller och två bitar marknadsnougat glufsade jag i mig i bilen på väg hem...
vid utgången (som snitsigt nog oxå var ingången) till markna'n stod en människa och sålde kokosbollar samt sjokklad- och kokostoppar.
jag smaskade snabbt som attan i mig en kokosboll.
summan av kardemumman (eller i detta fallet ingefäran) blev 6.5 points back.
det får jag helt enkelt leva med.
jag lyckades inte riktigt sköta mig på marknaden...
jag hade käkat middag hemma före marknaden, för att minska risken att jag skulle falla för nå'n frestelse, men...
nej, det bidde ingen langos (kollade i viktväktarnas lilla käcka bok "restaurangguiden" när jag kom hem - langos kostar hela TJUGONIO points!!! *sjåkkerad*), och inte bidde det 1/4 kg margits marknadskonfektyr heller, så min "synd" är väl egentligen inte *så* stor...
*tittar under lugg och skrapar med foten i blogg-gruset*
bidde en kebab.
om jag är *snäll* med mig själv så var den värd 10 points.
tomatsås är väl dessutom "bättre" än rhode island eller vitlökssås, eller?
sedan smaskade jag i mig EN bit "naturlakrits" (malin skulle köpa lite "natursnacks").
efter det drabbades jag helt plötsligt och TOTALT oväntat av "vuxen", och köpte mig en fodrad fleecejacka av det välkända märket ysroma.
*erkänn* att ni altavistade eller googlade nu, för att slippa sitta där med "NOLL KOLL" skrivet i pannan!
*asg*
jag har *ALDRIG* hört talas om ysroma, och en altavistning eller googling gav ingen större klarhet i saken heller, men *fin* är den, och varm...
*nöjd. MYKKET nöjd.*
efter det skulle lotta och malin köpa karameller av margit (som i år visade sig vara en MAN *fnissar*).
sockermonstret tog sig då lottas skepnad och väste lockande i mitt öra "jag kan köpa några ingefärskarameller och några marknadsnougat åt Dig!"
jag är en SVAG människa.
två ingefärskarameller och två bitar marknadsnougat glufsade jag i mig i bilen på väg hem...
vid utgången (som snitsigt nog oxå var ingången) till markna'n stod en människa och sålde kokosbollar samt sjokklad- och kokostoppar.
jag smaskade snabbt som attan i mig en kokosboll.
summan av kardemumman (eller i detta fallet ingefäran) blev 6.5 points back.
det får jag helt enkelt leva med.
lördagen den 9:e september 2006 - mumriks viktminskningsprojekt är nu igång!
första stora testet av min viljestyrka: hälsingemarkna'n idag.
jag brukar ALLTID köpa en langos samt 1/4 kg "margits karameller" - hårda ingefärskarameller samt fyra bitar marknadsnougat (fler pallar jag inte, eftersom de är så äkkligt sötsliskiga)...
jag är godisfri sedan 10 dagar nu - har ingen längtan efter sötsaker heller, men jag vet ju att *skulle* jag falla för frestelsen så skulle jag snart vara tillbaks i "sötsugsträsket", så jag tror inte att jag vågar smaska i mig en kokostopp på markna'n ens...
har börjat räkna points, så därför kretsar det mesta runt mat nu.
kanske det måste vara så ett tag tills jag kommit in i "pointslunken" igen - det var ju trots allt ett bra tag se'n jag orkade / iddes göra det senast...
jag brukar ALLTID köpa en langos samt 1/4 kg "margits karameller" - hårda ingefärskarameller samt fyra bitar marknadsnougat (fler pallar jag inte, eftersom de är så äkkligt sötsliskiga)...
jag är godisfri sedan 10 dagar nu - har ingen längtan efter sötsaker heller, men jag vet ju att *skulle* jag falla för frestelsen så skulle jag snart vara tillbaks i "sötsugsträsket", så jag tror inte att jag vågar smaska i mig en kokostopp på markna'n ens...
har börjat räkna points, så därför kretsar det mesta runt mat nu.
kanske det måste vara så ett tag tills jag kommit in i "pointslunken" igen - det var ju trots allt ett bra tag se'n jag orkade / iddes göra det senast...
torsdagen den 7:e september 2006 - mumrik goes shopping
jag har shoppat.
en pedometer (stegräknare).
"fitware" heter modellen, som är tillverkad av techtrail.
"en digital stegräknare med extremt hög tillförlitlighet"
"fräck design och många användbara funktioner gör den till ett mycket bra köp!"
den kan typ *ALLT* utom att utföra själva *stegandet*...
*fnissar*
anyway så köpte jag den (såklart) via nätet - hos maxpuls (länken går direkt till pedometern).
den kostar 345 pengar.
jag återkommer med en recension när jag använt den ett tag!
"fitware" heter modellen, som är tillverkad av techtrail.
"en digital stegräknare med extremt hög tillförlitlighet"
"fräck design och många användbara funktioner gör den till ett mycket bra köp!"
den kan typ *ALLT* utom att utföra själva *stegandet*...
*fnissar*
anyway så köpte jag den (såklart) via nätet - hos maxpuls (länken går direkt till pedometern).
den kostar 345 pengar.
jag återkommer med en recension när jag använt den ett tag!
onsdagen den 6:e september 2006 - "a lesson in how to live"
"Death, Where Is Thy Stingray?
Daredevil crocodile hunter Steve Irwin died doing what he loved. Maybe his death wasn't a tragedy but a lesson in how to live.
By Mary Beth Crain
Reprinted with permission from SoMa: A Review of Religion and Culture.
Steve Irwin, the guy who did all those wild and crazy things with crocodiles and lived to tell about it, met an unexpected end yesterday when he was killed by, of all things, a stingray.
Irwin was known for getting up close and personal with all sorts of deadly creatures. His forte, of course, was the croc, but "I've worked with more dangerous snakes than anyone in the world, and I've never been bitten," he often boasted. And then, more humbly, "It's a gift."
Was it God's joke on Steve? Just desserts, for a daredevil life? The stingray's revenge, for annoying the creatures of the sea and poking his nose and camera where they didn't belong? Or was it a fitting end, a mercifully quick conclusion to an exuberant if incautious life, staged and executed by nature?
Lots of people expected Irwin to meet his end sooner rather than later. Most, myself included, passed him off as a camera-hungry thrill seeker whose egomania was simply astonishing. He'd wrestle a croc while yelling melodramatic observations like, "I'm being whacked around, facing death at every turn.... Bruises, broken bones, you name it, all in the name of crocodile conservation!" Yeah, right, I'd think. All in the name of Steve Irwin, who'll not only do anything to prove his manhood, but actually has the gall to tell you just how brave he is.
But you know, I don't feel that way anymore. After reading about Irwin, and watching Larry King's 2004 interview with him, which was rebroadcast last night, I have to say that Steve Irwin was a man who lived life to the absolute fullest, and died doing what he loved. Yes, he was crazy, by the average person's standards. Yes, he craved the spotlight. Yes, he tempted the fates. Yes, he was hyper—he'd often been accused of being an adrenaline junkie, and his friend John Stinton, who was with him when he died, admitted that, "One problem Steve had was that he couldn't sit still for five seconds and because the weather was bad today and for the last couple of days, he'd been liked a caged lion because he hadn't really been able to do anything much in the way of filming. So he said, 'Look, I might just go off and shoot some segments,' anything that would keep him moving and his adrenaline going and that's what happened..."
It seemed, on the surface, to be these silly character flaws, and not the stingray, that got him in the end.
Yet the truth of the matter, I now believe, is that Irwin was a man of enormous intensity who sincerely believed that "God put me on this earth for a mission, and that mission is wildlife conservation." He was born to his calling; at the age of eight he was already catching crocs, and he took to animals, and danger, "like a fish to water," as he aptly put it. He knew that he was living on a constant precipice, but, as he said, "I have no fear of losing my life," and "Fear helps me from making mistakes—but I make a lot of mistakes."
Yet Irwin never let fear stand in the way of his love of life. He was out there risking, every day, and learning and growing and, well, living. His death is being called, of course, a tragedy. He was only 44. He was a happy husband and father of two great kids. He was a great conservationist who, had he lived, could have done so much more for wildlife preservation. One of his dreams, for instance, was to use the money he was making from royalties and his famed Australia Zoo to buy large tracts of wilderness land and create wilderness reserves that could never be bought by developers.
But is his death really all that tragic? I know a lot of people who are so afraid of dying that they end up afraid to live. So afraid of failure that they end up failing to try. It makes you ask the question, what's worse? Living an unlived life, or dying a lived one? We know what Irwin's answer would have been.
I can't say I'll miss Steve Irwin, because the only time I ever watched him was when I was channel surfing. But I can say that even in death, I envy him. I'm 55, out of shape, diabetic, and afraid of dying. I could get in shape, change my diet and my attitude, and really kick ass and start living, but I haven't. When you think about it, I live in just as big a danger zone as Steve Irwin did. I could use a little more of his hyperactivity, or, if you prefer, boundless enthusiasm. I could use a shot or two of his brazen disregard for fear and disdain for inertia. I'm not saying I need to wrestle crocs or hunt pythons, but I wouldn't mind experiencing life to the fullest instead of waking up every morning afraid to test my blood sugar.
To me, Steve Irwin's death is a reminder that everybody's life is an enigma, and that we are not here to rate others, only to improve ourselves. I was quick to dismiss Irwin as a numbskull nutcase who got what he deserved—until I looked at myself and realized that I am certainly no paragon of wise living. Something tells me that the ebullient, passionate, adventurous-to-the-end Mr. Irwin was too busy living to pass judgment on how others spent their time. That—and not his risk-taking excesses—could be the real lesson of his death—a lesson we all could learn."
Daredevil crocodile hunter Steve Irwin died doing what he loved. Maybe his death wasn't a tragedy but a lesson in how to live.
By Mary Beth Crain
Reprinted with permission from SoMa: A Review of Religion and Culture.
Steve Irwin, the guy who did all those wild and crazy things with crocodiles and lived to tell about it, met an unexpected end yesterday when he was killed by, of all things, a stingray.
Irwin was known for getting up close and personal with all sorts of deadly creatures. His forte, of course, was the croc, but "I've worked with more dangerous snakes than anyone in the world, and I've never been bitten," he often boasted. And then, more humbly, "It's a gift."
And yet, his gift didn't work on the stingray that punctured his heart.
Irwin's death is a lesson in irony. Irony No. 1: He was filming a documentary entitled "The Ocean's Deadliest," when the ray got him during an off-camera swim. Irony No. 2: The stingray is usually non-aggressive. Irony No. 3: While it's a deadly fish, very few people actually die from its bites. In fact, Irwin was one of only three people in Australia ever to die from a stingray attack.Was it God's joke on Steve? Just desserts, for a daredevil life? The stingray's revenge, for annoying the creatures of the sea and poking his nose and camera where they didn't belong? Or was it a fitting end, a mercifully quick conclusion to an exuberant if incautious life, staged and executed by nature?
Lots of people expected Irwin to meet his end sooner rather than later. Most, myself included, passed him off as a camera-hungry thrill seeker whose egomania was simply astonishing. He'd wrestle a croc while yelling melodramatic observations like, "I'm being whacked around, facing death at every turn.... Bruises, broken bones, you name it, all in the name of crocodile conservation!" Yeah, right, I'd think. All in the name of Steve Irwin, who'll not only do anything to prove his manhood, but actually has the gall to tell you just how brave he is.
But you know, I don't feel that way anymore. After reading about Irwin, and watching Larry King's 2004 interview with him, which was rebroadcast last night, I have to say that Steve Irwin was a man who lived life to the absolute fullest, and died doing what he loved. Yes, he was crazy, by the average person's standards. Yes, he craved the spotlight. Yes, he tempted the fates. Yes, he was hyper—he'd often been accused of being an adrenaline junkie, and his friend John Stinton, who was with him when he died, admitted that, "One problem Steve had was that he couldn't sit still for five seconds and because the weather was bad today and for the last couple of days, he'd been liked a caged lion because he hadn't really been able to do anything much in the way of filming. So he said, 'Look, I might just go off and shoot some segments,' anything that would keep him moving and his adrenaline going and that's what happened..."
It seemed, on the surface, to be these silly character flaws, and not the stingray, that got him in the end.
Yet the truth of the matter, I now believe, is that Irwin was a man of enormous intensity who sincerely believed that "God put me on this earth for a mission, and that mission is wildlife conservation." He was born to his calling; at the age of eight he was already catching crocs, and he took to animals, and danger, "like a fish to water," as he aptly put it. He knew that he was living on a constant precipice, but, as he said, "I have no fear of losing my life," and "Fear helps me from making mistakes—but I make a lot of mistakes."
Yet Irwin never let fear stand in the way of his love of life. He was out there risking, every day, and learning and growing and, well, living. His death is being called, of course, a tragedy. He was only 44. He was a happy husband and father of two great kids. He was a great conservationist who, had he lived, could have done so much more for wildlife preservation. One of his dreams, for instance, was to use the money he was making from royalties and his famed Australia Zoo to buy large tracts of wilderness land and create wilderness reserves that could never be bought by developers.
But is his death really all that tragic? I know a lot of people who are so afraid of dying that they end up afraid to live. So afraid of failure that they end up failing to try. It makes you ask the question, what's worse? Living an unlived life, or dying a lived one? We know what Irwin's answer would have been.
I can't say I'll miss Steve Irwin, because the only time I ever watched him was when I was channel surfing. But I can say that even in death, I envy him. I'm 55, out of shape, diabetic, and afraid of dying. I could get in shape, change my diet and my attitude, and really kick ass and start living, but I haven't. When you think about it, I live in just as big a danger zone as Steve Irwin did. I could use a little more of his hyperactivity, or, if you prefer, boundless enthusiasm. I could use a shot or two of his brazen disregard for fear and disdain for inertia. I'm not saying I need to wrestle crocs or hunt pythons, but I wouldn't mind experiencing life to the fullest instead of waking up every morning afraid to test my blood sugar.
To me, Steve Irwin's death is a reminder that everybody's life is an enigma, and that we are not here to rate others, only to improve ourselves. I was quick to dismiss Irwin as a numbskull nutcase who got what he deserved—until I looked at myself and realized that I am certainly no paragon of wise living. Something tells me that the ebullient, passionate, adventurous-to-the-end Mr. Irwin was too busy living to pass judgment on how others spent their time. That—and not his risk-taking excesses—could be the real lesson of his death—a lesson we all could learn."
onsdagen den 6:e september 2006 - första steget mot regelbunden motion taget! *ler nöjt*
igår kväll gick lotta och jag ett varv runt lillfjärden med vovvarna.
ett varv är ungefär 2.5 km så det är ju inte direkt några långpromenader jag snackar om, men vi ska i alla fall gå det varvet tre gånger i veckan, vilket är närmare "regelbunden motion" än jag varit på ett MYKKET långt tag...
lillfjärden
ett varv är ungefär 2.5 km så det är ju inte direkt några långpromenader jag snackar om, men vi ska i alla fall gå det varvet tre gånger i veckan, vilket är närmare "regelbunden motion" än jag varit på ett MYKKET långt tag...
lillfjärden
tisdagen den 5:e september 2006 - "idag är första dagen på resten av Ditt liv!"
jag börjar om.
IGEN.
promenad runt lillfjärden tre gånger i veckan.
ett allvarligt försök att skärpa till mig när det gäller maten.
jag har haft några godisfria dagar nu, och när lotta och jag var och handlade igår vågade jag inte ens köpa en LIIITEN påse godis, för att inte falla tillbaka i den dåliga vanan...
IGEN.
promenad runt lillfjärden tre gånger i veckan.
ett allvarligt försök att skärpa till mig när det gäller maten.
jag har haft några godisfria dagar nu, och när lotta och jag var och handlade igår vågade jag inte ens köpa en LIIITEN påse godis, för att inte falla tillbaka i den dåliga vanan...
tisdagen den 29:e augusti 2006 - först carola och nu...
*läser på aftonbladet.se*
"hund körde bil - krockade.
Fru Li lät sin hund styra bilen.
-Han gillar att luta sig mot ratten och brukar alltid titta på när jag kör, säger hon till kinesiska nyhetsbyrån Xinhua.
Händelsen utspelade sig i staden Hohhot i inre Mongoliet.
Men vovven och matte hann inte långt innan de kom över i fel körbana och frontalkrockade med en mötande bil.
Inga skadade rapporteras, men hundens dåliga rattföring riskerar att bli dyr för Li, som tvingas betala den andra bilens skador."
"hund körde bil - krockade.
Fru Li lät sin hund styra bilen.
-Han gillar att luta sig mot ratten och brukar alltid titta på när jag kör, säger hon till kinesiska nyhetsbyrån Xinhua.
Händelsen utspelade sig i staden Hohhot i inre Mongoliet.
Men vovven och matte hann inte långt innan de kom över i fel körbana och frontalkrockade med en mötande bil.
Inga skadade rapporteras, men hundens dåliga rattföring riskerar att bli dyr för Li, som tvingas betala den andra bilens skador."
lördagen den 26:e augusti 2006 - LSJ!
ja, Lord Sweet Jesus, alltså...
jag gikk för att hämta min middag - kykklingsallad från lilla kvarterspizzerian "palermo" (tel: 0650 - 162 80).
pizzerian ligger intill en liten park, där det ofta anordnas olika jippon.
dagens jippo slår dokk det mesta, eller vad sägs om
afrikanska trummor.
live-styrdans.
samt som pièce de résistance:
*TAAA-DAAA!*
kristdemokraterna anordnar sandslottstävling!
JÖSSES!
*tar mig för pannan och himlar med ögonen*
jag gikk för att hämta min middag - kykklingsallad från lilla kvarterspizzerian "palermo" (tel: 0650 - 162 80).
pizzerian ligger intill en liten park, där det ofta anordnas olika jippon.
dagens jippo slår dokk det mesta, eller vad sägs om
afrikanska trummor.
live-styrdans.
samt som pièce de résistance:
*TAAA-DAAA!*
kristdemokraterna anordnar sandslottstävling!
JÖSSES!
*tar mig för pannan och himlar med ögonen*
fredagen den 25:e augusti 2006 - *UPPRÖRD*
"ADHD - omstritt begrepp
Barnläkaren Leif Elinder kallade sjukdomen ADHD för ett 'horoskopbegrepp' i en debattartikel i Upsala Nya Tidning. Riksförbundet Attention, som är en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionshinder, upprördes över uttalandet och anmälde Elinder till Socialstyrelsen. Attention ifrågasatte även om Leif Elinder uppfyllde de krav som krävs för läkaryrket. Socialstyrelsen har dock beslutat att han får behålla sin legitimation och att hans uttalande är rimligt inom lagen för yttrandefrihet."
källa: dagens medicins nätupplaga.
---
*laddar skallebanksklubban med extra skarpa skallebankar. lufsar till leif elinder i uppsala (?)*
Barnläkaren Leif Elinder kallade sjukdomen ADHD för ett 'horoskopbegrepp' i en debattartikel i Upsala Nya Tidning. Riksförbundet Attention, som är en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionshinder, upprördes över uttalandet och anmälde Elinder till Socialstyrelsen. Attention ifrågasatte även om Leif Elinder uppfyllde de krav som krävs för läkaryrket. Socialstyrelsen har dock beslutat att han får behålla sin legitimation och att hans uttalande är rimligt inom lagen för yttrandefrihet."
källa: dagens medicins nätupplaga.
---
*laddar skallebanksklubban med extra skarpa skallebankar. lufsar till leif elinder i uppsala (?)*
måndagen den 21:a augusti 2006 - GRATTIS!
jag skulle ju skrivit ett inlägg om detta *igår*, då, ju, men webblogg.se krånglade / trilskades rätt rejält då, så jag gav till slut upp...
igår fyllde min brors fru år - GRATTIS!
*spelar en fanfar på min fina röda kazoo*
igår fyllde även den flikka som var min första riktiga kompis år - GRATTIS!
*spelar en fanfar på min fina röda kazoo*
igår fyllde min brors fru år - GRATTIS!
*spelar en fanfar på min fina röda kazoo*
igår fyllde även den flikka som var min första riktiga kompis år - GRATTIS!
*spelar en fanfar på min fina röda kazoo*
måndagen den 21:a augusti 2006 - LUFT!
nu ÄNTLIGEN kan jag börja andas lite!
*hurrar och gör vågen*
den räddögde fabbro doktorn jag träffade vid mitt senaste besök på ohälsocentralen skrev ut bricanyl åt mig (efter att jag sagt till honom att göra det *fnissar*), och nu har jag testat denna medusin i två dagar...
jag hostar nästan inkentinken på nätterna nu!
*ler lykkligt*
*hurrar och gör vågen*
den räddögde fabbro doktorn jag träffade vid mitt senaste besök på ohälsocentralen skrev ut bricanyl åt mig (efter att jag sagt till honom att göra det *fnissar*), och nu har jag testat denna medusin i två dagar...
jag hostar nästan inkentinken på nätterna nu!
*ler lykkligt*
söndagen den 20:e augusti 2006 - ÄNTLIGEN!!!
jag är medlem på en on-line-spelsajt som heter pogo.
eftersom den är amerikansk har jag ingen möjlighet att vinna de i många fall GRYMfeta jackpottar som finns på sajten, men det är rätt kuligt att vinna "badges" och "tokens" oxå...
(jajaja - jag ÄR barnslig, jag VET det! *asg*)
i alla fall.
det finns på denna spelsajt ett spel som heter poppa zoppa.
detta spel går (förenklat uttryckt) ut på att man på en spelplan som är 6 x 6 rutor stor ska hoppa runt och stampa sönder hus, för att få ihop en så lång kedja som möjligt - maxlängden är såklart 36.
jag har lykkats få retsamma 35 vid ett flertal tillfällen, och hade så smått gett upp hoppet om att *nå'nsin* lykkas knåpa ihop en kedja med 36 länkar - faktum är att jag känt att oddsen för att det skulle hända var högre än för att jag skulle få en kedja med *37* länkar...
men...
"PLÖTSLIGT HÄNDER DET..."
så här ser "36"-badgen ut:
eftersom den är amerikansk har jag ingen möjlighet att vinna de i många fall GRYMfeta jackpottar som finns på sajten, men det är rätt kuligt att vinna "badges" och "tokens" oxå...
(jajaja - jag ÄR barnslig, jag VET det! *asg*)
i alla fall.
det finns på denna spelsajt ett spel som heter poppa zoppa.
detta spel går (förenklat uttryckt) ut på att man på en spelplan som är 6 x 6 rutor stor ska hoppa runt och stampa sönder hus, för att få ihop en så lång kedja som möjligt - maxlängden är såklart 36.
jag har lykkats få retsamma 35 vid ett flertal tillfällen, och hade så smått gett upp hoppet om att *nå'nsin* lykkas knåpa ihop en kedja med 36 länkar - faktum är att jag känt att oddsen för att det skulle hända var högre än för att jag skulle få en kedja med *37* länkar...
men...
"PLÖTSLIGT HÄNDER DET..."
så här ser "36"-badgen ut:
onsdagen den 16:e augusti - ytterligare tankar efter gårdagen
något av det värsta jag vet är när folk (om än bara så lite) antyder att jag är ointelligent / rent av DUM...
varför formulerar folk frågor som får en (*mig*) att tänka att man faktiskt *kan* / *får* svara "NEJ" på dem?
det är så'nt här som gör att jag emellanåt HATARHATARHATAR att ha autismspektrum...
varför formulerar folk frågor som får en (*mig*) att tänka att man faktiskt *kan* / *får* svara "NEJ" på dem?
det är så'nt här som gör att jag emellanåt HATARHATARHATAR att ha autismspektrum...
onsdagen den 16:e augusti 2006 - tankar efter gårdagen
jag *VET* att jag inte är som "alla andra" (som inte heller *de* är som "alla andra", men Du förstår nog vad jag menar)...
jag var inte speciellt gammal när jag insåg att jag var som alla andra, fast bara NÄSTAN...
jag var inte speciellt gammal när jag insåg att jag var som alla andra, fast bara NÄSTAN...
bilden föreställer robin williams i hans genombrottsroll - som mork i tv-serien "mork & mindy".
jag begrep det inte lika tydligt *då* som jag gör det *idag*, men mork och jag är rätt lika...
mork är naiv, godtrogen och übersnäll, men innan ni börjar tro att jag försöker framställa mig själv i en *alltför* rosenskimrande dager, så vill jag tala om att jag för det mesta delar dessa egenskaper med honom, men det som gör att jag känner ett släktskap med honom är att han oxå är en så'n som är som "alla andra" - NÄSTAN...
mork är inte så udda att han blir "förskjuten", men tillräckligt udda för att få folk att höja på sina ögonbryn och tänka (eller i vissa fall *säga*) att "meeen - så där gör man väl inte!!!"
mork skulle säkert få vara mer sig själv utan andras inblandning och försök att "uppfostra" honom om han varit så pass udda att folk insåg att han inte var / är som dem, och inte kommer att *bli* det heller - NÅ'NSIN...
då skulle han förmodligen få fortsätta vara färgklicken i den jämngrå sörjan som utgörs av dem som är lite mer som "alla andra" än vad han är...
så känner *jag* mig OFTA...
jag ÄR "udda", men inte så udda att jag tillåts vara det utan att en massa människor ska få för sig att jag är uppfostrad av vargar, obstinat, samarbetsovillig, lat, besserwissrig (nytt ord? *ringer catharina grünbaum på dn*)...
hade jag varit till exempel förståndshandikappad / utvecklingsstörd (eller vad det nu heter den här veckan) så hade folk BEGRIPIT att jag är annorlunda, och då hade jag förmodligen blivit mer accepterad (och ingen hade försökt ändra på mig) än som det är nu, när jag är NÄSTAN som dem / er...
jag begrep det inte lika tydligt *då* som jag gör det *idag*, men mork och jag är rätt lika...
mork är naiv, godtrogen och übersnäll, men innan ni börjar tro att jag försöker framställa mig själv i en *alltför* rosenskimrande dager, så vill jag tala om att jag för det mesta delar dessa egenskaper med honom, men det som gör att jag känner ett släktskap med honom är att han oxå är en så'n som är som "alla andra" - NÄSTAN...
mork är inte så udda att han blir "förskjuten", men tillräckligt udda för att få folk att höja på sina ögonbryn och tänka (eller i vissa fall *säga*) att "meeen - så där gör man väl inte!!!"
mork skulle säkert få vara mer sig själv utan andras inblandning och försök att "uppfostra" honom om han varit så pass udda att folk insåg att han inte var / är som dem, och inte kommer att *bli* det heller - NÅ'NSIN...
då skulle han förmodligen få fortsätta vara färgklicken i den jämngrå sörjan som utgörs av dem som är lite mer som "alla andra" än vad han är...
så känner *jag* mig OFTA...
jag ÄR "udda", men inte så udda att jag tillåts vara det utan att en massa människor ska få för sig att jag är uppfostrad av vargar, obstinat, samarbetsovillig, lat, besserwissrig (nytt ord? *ringer catharina grünbaum på dn*)...
hade jag varit till exempel förståndshandikappad / utvecklingsstörd (eller vad det nu heter den här veckan) så hade folk BEGRIPIT att jag är annorlunda, och då hade jag förmodligen blivit mer accepterad (och ingen hade försökt ändra på mig) än som det är nu, när jag är NÄSTAN som dem / er...
tisdagen den 15:e augusti 2006 - apoteksgestapo
kom nyss hem efter ytterligare ett besök hos fabbro doktorn på ohälsocentralen.
snabbsänkan var nu nästan ner i normala värdet, och alltså (?) är förkylningen på väg ut ur kroppen.
"vad ska jag göra åt att jag är så anfådd och hostar så jag nästan kräker, då?" frågade jag.
jag är så slut att jag nästan inte orkar släpa fyrbeningen runt kvarteret, ju...
efter att ha spelat rollen av en "educated consumer" fick jag ett recept på bricanyl och nå't hostdämpande / slemlösande.
det vill säga: jag *fick* inte receptet - det skickade fabbro doktorn på elektronisk väg till apoteket.
jag lufsade alltså iväg till apoteket, och *försökte* att inte tänka på hur IRROTERAD jag blev förra veckan...
spelade dock ingen roll, för så här blev det denna vecka:
mumrik: hej! doktorn har skickat ett recept hit.
apoteksgestapo: har du legitimation?
mumrik: nej, det har jag inte.
apoteksgestapo: inget körkort eller...?
mumrik: *nej*, säger jag ju...!
apoteksgestapo: ...
sedan gick hon iväg för att hämta mina medusiner.
när hon kom tillbaka, så sade hon "det är ju så här nu för tiden att...", men vad hon hade tänkt avsluta sin utläggning med får vi aldrig veta, eftersom det brann till i min skalle varefter jag uppgivet utbrast: "meeen - va' *BEEEP*?!", och sedan snabblufsade / eskaperade jag ut därifrån.
utan medusinerna.
---
kära apoteksgestapo!
jag VET vad en legitimation är för något.
jag undanhåller inte med flit uppgifter om min identitet.
anledningen till att jag inte har någon legitimation är att jag inte har någon legitimation.
(jag förväntar mig inte att du ska göra kopplingen till den *underbara* sketchen med suzanne reuter, där hon spelar en übernitisk legimitationsutlämnerska)
nej, anledningen till att jag inte har någon legitimation är att jag inte haft råd att skaffa mig en legitimation, och dessutom hamnar jag sällan i sådana situationer där legitimation är nödvändigt.
men främst beror det på att jag, när jag *har* råd, inte kommer ihåg att jag borde skaffa mig nå'n sorts legitimationshandling.
jag VET att jag har NOLL tålamod emellanåt.
jag VET att det är JAG som blir lidande av det.
jag VET oxå att *du* inte kommer bry dig nämnvärt om "legitimationsincidenten" - för dig är den förmodligen glömd i och med att du återberättar den vid eftermiddagsfikat, och på så sätt får återuppleva skoltidens "roliga timmen" fast i mikroformat...
/ mumrik
snabbsänkan var nu nästan ner i normala värdet, och alltså (?) är förkylningen på väg ut ur kroppen.
"vad ska jag göra åt att jag är så anfådd och hostar så jag nästan kräker, då?" frågade jag.
jag är så slut att jag nästan inte orkar släpa fyrbeningen runt kvarteret, ju...
efter att ha spelat rollen av en "educated consumer" fick jag ett recept på bricanyl och nå't hostdämpande / slemlösande.
det vill säga: jag *fick* inte receptet - det skickade fabbro doktorn på elektronisk väg till apoteket.
jag lufsade alltså iväg till apoteket, och *försökte* att inte tänka på hur IRROTERAD jag blev förra veckan...
spelade dock ingen roll, för så här blev det denna vecka:
mumrik: hej! doktorn har skickat ett recept hit.
apoteksgestapo: har du legitimation?
mumrik: nej, det har jag inte.
apoteksgestapo: inget körkort eller...?
mumrik: *nej*, säger jag ju...!
apoteksgestapo: ...
sedan gick hon iväg för att hämta mina medusiner.
när hon kom tillbaka, så sade hon "det är ju så här nu för tiden att...", men vad hon hade tänkt avsluta sin utläggning med får vi aldrig veta, eftersom det brann till i min skalle varefter jag uppgivet utbrast: "meeen - va' *BEEEP*?!", och sedan snabblufsade / eskaperade jag ut därifrån.
utan medusinerna.
---
kära apoteksgestapo!
jag VET vad en legitimation är för något.
jag undanhåller inte med flit uppgifter om min identitet.
anledningen till att jag inte har någon legitimation är att jag inte har någon legitimation.
(jag förväntar mig inte att du ska göra kopplingen till den *underbara* sketchen med suzanne reuter, där hon spelar en übernitisk legimitationsutlämnerska)
nej, anledningen till att jag inte har någon legitimation är att jag inte haft råd att skaffa mig en legitimation, och dessutom hamnar jag sällan i sådana situationer där legitimation är nödvändigt.
men främst beror det på att jag, när jag *har* råd, inte kommer ihåg att jag borde skaffa mig nå'n sorts legitimationshandling.
jag VET att jag har NOLL tålamod emellanåt.
jag VET att det är JAG som blir lidande av det.
jag VET oxå att *du* inte kommer bry dig nämnvärt om "legitimationsincidenten" - för dig är den förmodligen glömd i och med att du återberättar den vid eftermiddagsfikat, och på så sätt får återuppleva skoltidens "roliga timmen" fast i mikroformat...
/ mumrik
söndagen den 13:e augusti 2006 - ego-update
jo, det VAR (och ÄR) halsfluss...
jag knaprar kåvepenin och gurglar med andolex, och dessutom knaprar jag ipren och diverse halstabletter (fisherman's friend spicy mandarin och strepsils honung & citron).
lagom till att kåvepeninet fått bukt med de värsta halsfluss-bassiluskerna så kastade sig en VRÅLförkylning över mig, så nu snorar och snörvlar och hostar jag, har feber och är allmänt ynklig...
STAKKARS...
---
igår skulle han fyllt 65.
jag knaprar kåvepenin och gurglar med andolex, och dessutom knaprar jag ipren och diverse halstabletter (fisherman's friend spicy mandarin och strepsils honung & citron).
lagom till att kåvepeninet fått bukt med de värsta halsfluss-bassiluskerna så kastade sig en VRÅLförkylning över mig, så nu snorar och snörvlar och hostar jag, har feber och är allmänt ynklig...
STAKKARS...
---
igår skulle han fyllt 65.
söndagen den 13:e augusti 2006 - Dagens Citat
"when fear comes
be totally still
and invite the Tiger
to consume you.
and as you surrender
the only thing left
is the Tiger."
be totally still
and invite the Tiger
to consume you.
and as you surrender
the only thing left
is the Tiger."
vet nå'n varifrån det citatet kommer?
jag skulle så väldigt gärna vilja veta det, ju!
jag skulle så väldigt gärna vilja veta det, ju!
tisdagen den 8:e augusti 2006 - stängt på grund av förkylning
jo, jag *ska* berätta ALLT om min prideupplevelse, men inte just nu, eftersom jag är så förkyld...
jag misstänker att det är halsfluss, faktiskt, för det känns som om struphuvudet sitter uppochner...
jag ber alltså att få återkomma så snart jag mår lite bättre!
jag misstänker att det är halsfluss, faktiskt, för det känns som om struphuvudet sitter uppochner...
jag ber alltså att få återkomma så snart jag mår lite bättre!
tisdagen den 1:a augusti 2006 - mumrik tar prajdlov
JAAA!
nu är det dags - PRAJD!
:o)
imorgon bitti (bussen går 10.05) åker jag till stockholm för att fira pride tillsammans med m och hennes vänner...
eftersom jag känner som jag gör är jag lite "orolig" / nervös över att träffa henne igen, men jag *FÖRSÖKER* komma ihåg att en blå cykel är nå't alldeles FANTASTISKT och att vara ledsen över att cykeln inte är *grön* istället är "fånigt"...
fast jag tillåter mig att sörja, för jag tykker ju om henne så MYKKET...
nåväl.
GEJ PRAJD PÅ ER ALLIHOP!!!
nu är det dags - PRAJD!
imorgon bitti (bussen går 10.05) åker jag till stockholm för att fira pride tillsammans med m och hennes vänner...
eftersom jag känner som jag gör är jag lite "orolig" / nervös över att träffa henne igen, men jag *FÖRSÖKER* komma ihåg att en blå cykel är nå't alldeles FANTASTISKT och att vara ledsen över att cykeln inte är *grön* istället är "fånigt"...
fast jag tillåter mig att sörja, för jag tykker ju om henne så MYKKET...
nåväl.
GEJ PRAJD PÅ ER ALLIHOP!!!
måndagen den 31:a juli 2006 - prideminnen
förra gången jag prajdade (jag har efter mycket bläddrande i arkiven kommit fram till att det måste varit 1995) gick det till ungefär så här:
jag FLYDDE ner till priden efter att ha skrivit ett kärleksbrev till lena *suckar och minns och tänker på tröjan som hon fick låna av mig när det blev kallt, och som jag trots att den numera består av mer hål än garn inte har hjärta att slänga* .
jag satt sedan i en lägenhet (jag bodde hos en kompis som inte hade en susning om varför jag var i stockholm just DÅ) nå'nstans (fråga mig inte var - jag minns inte vad gatan hette) i flera dagar, innan jag ÄNTLIGEN vågade mig ut.
jag tog mig på nå't märkligt sätt (min inbyggda gps kanske funkade lite bättre förr) till ekhos* lokal, där jag deltog i en mässa - för första gången i mitt liv tog jag nattvarden, och det alltså tillsammans med andra som var som *jag*!
det var ett av de största ögonblicken i mitt liv...
i alla fall så blev jag adopterad av ett lesbiskt par, som sedan drog med mig ut på en del "ruskigheter" (aka "lesbisk teater" - en ung tjej stod på scenen och skrek "FIIIIIIITTAAAAAAA!" i typ två timmar, vilket alltså skulle föreställa "lesbisk teater" - jag begriper det *fortfarande* inte...), och sedan gick jag i paraden och kände mig STOLT, banne mig!
(att jag sedan vid sidan av paraden såg en tjej som gick på samma folkhögskola som jag [uppe i närheten av ånge - FATTA att vi blev FÖRVÅNADE när vi kände igen varandra där i hufvudstaden! vi vågade inte se varandra i ögonen under följande termin...*fnissar*] var en "bonus"... )
* ekho = ekumeniska grupperna för kristna homo- och bisexuella samt transpersoner
jag FLYDDE ner till priden efter att ha skrivit ett kärleksbrev till lena *suckar och minns och tänker på tröjan som hon fick låna av mig när det blev kallt, och som jag trots att den numera består av mer hål än garn inte har hjärta att slänga* .
jag satt sedan i en lägenhet (jag bodde hos en kompis som inte hade en susning om varför jag var i stockholm just DÅ) nå'nstans (fråga mig inte var - jag minns inte vad gatan hette) i flera dagar, innan jag ÄNTLIGEN vågade mig ut.
jag tog mig på nå't märkligt sätt (min inbyggda gps kanske funkade lite bättre förr) till ekhos* lokal, där jag deltog i en mässa - för första gången i mitt liv tog jag nattvarden, och det alltså tillsammans med andra som var som *jag*!
det var ett av de största ögonblicken i mitt liv...
i alla fall så blev jag adopterad av ett lesbiskt par, som sedan drog med mig ut på en del "ruskigheter" (aka "lesbisk teater" - en ung tjej stod på scenen och skrek "FIIIIIIITTAAAAAAA!" i typ två timmar, vilket alltså skulle föreställa "lesbisk teater" - jag begriper det *fortfarande* inte...), och sedan gick jag i paraden och kände mig STOLT, banne mig!
(att jag sedan vid sidan av paraden såg en tjej som gick på samma folkhögskola som jag [uppe i närheten av ånge - FATTA att vi blev FÖRVÅNADE när vi kände igen varandra där i hufvudstaden! vi vågade inte se varandra i ögonen under följande termin...*fnissar*] var en "bonus"... )
* ekho = ekumeniska grupperna för kristna homo- och bisexuella samt transpersoner