i huvudet på snusmumriken...

åh astrosmurf, åh astrosmurf
rymden är så stor
åh astrosmurf, åh astrosmurf
större än du nånsin tror

i det glömda landet kommer man ihåg
en gång en smurf mot yttre rymden såg
han gav sig smurfen på att nå en ny planet
och la ner en massa jobb på en raket

åh astrosmurf…

och smurfarna kom dit från alla håll
han tog farväl och räkna ner till noll
han hade tänkt att vara borta flera dar
men hur han än försökte stod raketen kvar

åh astrosmurf…

men gammelsmurf begrep att hans maskin
väl inte flög så bra som den var fin
så han bad alla lägga manken till och vips
fick astrosmurfen lift till himlakroppen schvips

åh astrosmurf…

och efter ganska många om och men
så kom han dit och sedan hem igen
och därav ser man ju att hjälper vi varann
så finns det en och annan dröm som kan bli sann

åh astrosmurf…

jag önskar bara EN sak: att vi hade PRATAT innan jag åkte hem.

*kämpar emot impulserna*

okej.











okej.
i'll live (förmodligen).
men aldrig mer.
nej.

jag borde såklart ha packat ner mina saker i ränseln och gått vidare för länge se'n.
men jag KAN inte...

jag *älskar* henne,  och skulle gladeligen ha tillbringat resten av mitt liv med att växa tillsammans och bredvid henne...

men hon vill inte ha mig.

jag är ledsen att jag inte dög...

"...men Du har ju totte!"

på söndag förmiddag åker jag till hufvudstaden.

på måndag ska jag nämligen träffa de övriga deltagarna i riksförbundet attentions "vuxenprojektet", som startas i och med denna träff.

jag åker alltså ner redan på söndag förmiddag, eftersom jag (på grund av adhd) inte orkar vara igång från tidig morgon till sen eftermiddag om jag måste vara skärpt hela tiden (vilket ju vore trevligt om jag kunde vara på måndagen, då, ju! *flinar*)...

söndagen (eller åtminstone *en del av den*) ska jag tillbringa med m.
vi har bestämt att vi ska bowla (hon är rädd för att hon kommer att få STORDÄNG av mig, stakkar'n! *fnissar*) och käka tillsammans.

jag nämnde igår att jag både ser fram emot och är nervös för att träffa henne igen (vi har ju inte setts sedan priden i början på augusti).
hon svarade: "jag ser oxå fram emot att träffa Dig, men jag är inte nervös."

...

*klart* hon inte är, ju - hon känner ju inte för mig som jag gör för henne...
för jag GÖR ju det fortfarande - tykker om henne *MASSOR*, alltså...

mitt hjärta är fortfarande (såklart) KROSSAT, men jag gråter inte *varje* dag längre...
efter krisen (då jag var tvungen att vara lite halvillegal för att fixa det) jag hade för några veckor sedan har jag gått på halvfart (som bäst), och jag känner mig ofta "avstängd".

Det Goda har sagt upp bekantskapen, eller så är det kanske *jag* som sagt upp bekantskapen - TYST är det i alla fall...

jag rabblar mina böner men förväntar mig inte längre något svar, vilket förmodligen är anledningen till att jag inte får nå't...

igår fyllde min äldsta brorsdotter nelly 6 år.

GRATTIS NELLY!!!

*spelar en fanfar på min fina röda kazoo*

efter ett tag tar man på sig mobbningsofferrollen.

när jag gick i sexan så vågade min mams ÄNTLIGEN tala om för farsan att hon ville skiljas.
jag tänker inte hänga ut någon, men vår "familj" var verkligen DYSFUNKTIONELL.

efter en massa hemskheter flyttade så mams, min lillebror och jag in till sundsvall, och jag började sjunde klass på en skola som var BETYDLIGT större än den "bonnskola" jag gick i på låg- och mellanstadiet.
snacka om att steget för mig bidde GIGANTISKT!

i alla fall...
på sommarlovet mellan sexan och sjuan lärde jag känna en kille som skulle gå i min klass på högstadiet.
eftersom han var halvamerikan, så tänkte jag att jag utan risk kunde tala om att jag var halvtyska.
FEL.

när skolan började så började mobbningen om, fast jag nu alltså inte längre gick i samma klass som de som började mobba mig där i tredje klass.
steven var nämligen "vänlig" nog att tala om för påjjkarna i min klass att jag var halvtyska, och eftersom vi nu hade fått lite fakta om andra världskriget (jag har alltid *"hatat"* historia), och mitt förnamn börjar på g och innehåller ett b så bidde mitt nya öknamn goebbels.

jag SKÄMDES för att vara halvtyska.
jag SKÄMDES nå't så FRUKTANSVÄRT.
den SKAM som det tyska folket bär på delade jag.

det som gjorde allting så mykket jobbigare var att jag inte kunde prata om det här hemma, eftersom jag gick ifrån skolan där jag blev mobbad för att jag är halvtyska och hem för att bli slagen och hånad av den som var anledningen till att jag är halvtyska.

jag hade inga kompisar i sjuan heller.
jag pratade med skolvärdinnan och min klassföreståndare på rasterna - på klassiskt aspiemanér funkade jag bättre med folk som var äldre och yngre än jag själv.

i åttan hände nå't, dock...

elisabeth började i vår klass.

elisabeth hade bott flera år i madrid, eftersom hon är halvspanjorska.
hon var rolig, snäll och söt (jodå - jag var omedvetet förälskad i henne i MÅNGA år *flinar*) och blev snart väldigt omtyckt av alla.
knepigt nog så såg hon mig, och vi blev BÄSTISAR.
det var UNDERBART!
vi hade samma sjuka humor, och garvade MYKKET.

mobbningen avtog efter att vi bidde kompisar, och mina tankar på att ta livet av mig för att jag helt enkelt inte ORKADE längre försvann.

när så nicole vann eurovisionsschlagerfestivalen (den 24:e april 1982 - det är i det närmaste en flaggdag hos mig, för det var STORT *fnissar*) med "ein bisschen frieden" för tyskland så fanns det ÄNTLIGEN nå'nting jag kunde vara STOLT över när det gällde tyskland, och efter den dagen har jag inte skämts över mitt ursprung.

låter säkert GRYMfånigt, men så var och är det...

idag är det ett år sedan farsan dog.

det tog ungefär ett halvår för mig att sluta tänka varje månad "nu har han varit död i så och så många månader"...

det jag tänker nu är: han hade inte en chans, egentligen...
det är sorgligt hur SKADADE människor blir av att bli behandlade illa tidigt i livet.

jag hoppas i alla fall att han fått FRID.

igår berättade jag om öknamnen - idag berättar jag om utanförskapets förbannelse.

på rasterna spelade min klass ofta rundpingis.
jag var med, konstigt nog.

ingemar s var som sagt var mobbningsledaren i min klass.
inför varje ny omgång rundpingis sade han: "det spelar ingen roll vem som vinner, bara mumrik åker ut först!
jag blev rätt bra på rundpingis, kan jag meddela...

---

i sann aspieanda hade jag svårt att få kontakt med folk i min egen ålder.
min "bästa kompis" i skolan (på låg- och mellanstadiet) var skolvärdinnan astrid (som var 200 år redan när jag kände henne, så att hon levde typ 20 år senare var för mig ett MYSTERIUM! *fnissar*).

jag var alldeles för "knepig" och "udda" för de andra ungarna, förmodar jag.
jag satt helst i biblioteket (efter att jag lärt mig läsa utvecklade jag en STARK och ODÖDLIG kärlek till böcker och läsandet. mitt drömyrke var bibliotekarie: "tänk, att få LÄSA hela dagarna!") och läste.
jag läste tidigt kar de mummas "två år i varje klass", och fnissade hysteriskt åt det kuliga sätt på vilket den mannen skrev.

(inte bidde jag mindre knepig på högstadiet heller, för då läste jag med behållning maksim gorkijs självbiografiska trilogi...
*garvar*)

läser på aftonbladet.se om mobbning.
konstaterar att det inte längre gör ONT, men ärren kommer ALLTID finnas där...

när jag började skolan var jag nästan ett år äldre än mina klass"kamrater".
jag hade börjat skolan som vanligt, men eftersom jag är född så sent på året (en vecka före julafton), så var jag typ *yngst* i *den* klassen, och dessutom bedömdes jag efter ett tag inte vara "skolmogen" (TÄNK om jag fått min npf-diagnos *då* - va' MYKKET scheisse jag hade sluppit *ta* då, från lärare och andra!), så jag hann gå en termin, och sedan flyttade jag och min "familj" (är inte riktigt kompis med det ordet än, fast "pappa" är ett MYKKET svårare ord - jag mår nästan FYSISKT illa av att uttala det...) från harmånger (hälsingland) till sundsvall (strax söder om den sta'n, faktiskt), och på hösten fick jag så börja i ettan IGEN.

jag hade rätt många saker emot mig vid skolstarten.

• jag var NY.
• jag hade redan då underlängd
• mina tänder pekade åt olika håll
• på grund av min "motoriska klumpighet" (som nästan 30 år senare skulle diagnostiseras som damp) så var jag GRYMkass på saker som hoppa hage, hoppa twist och spela fotboll
  
  

detta var dock inte den främsta anledningen till att jag blev utsedd till skolans mobbingoffer nummer ett.

min lågstadielärare (siv - en UNDERBAR lärare, som jag tyckte om *MYKKET*) insåg att jag var en språkmänniska, och därför "myglade" hon så jag fick hemspråksundervisning (jag skulle förmodligen egentligen inte ha haft det, eftersom vi pratade svenska hemma, och jag knappt hade nå'n kontakt med min farmor och mina övriga tyska släktingar).

i tredje klass fick jag börja med hemspråksundervisning i tyska.
min första hemspråkslärarinna hette elisabeth och kom från schweiz.

jag hade ingen som helst aning om vare sig det tyska språket eller den tyska kulturen, eftersom min farsa VÄGRADE befatta sig med nå'n annan del av den tyska kulturen än käsekuchenbakandet.
inte för att han medvetet förvägrade oss (min lillebror och mig) vårt tyska kulturarv, utan för att han hade så fasansfulla minnen från sin barndom under andra världskriget och efteråt att han helt enkelt "stängt av" den delen av sitt inre.

mams har berättat bland annat att när tv-serien "förintelsen" sändes, så satt farsan bara och grät.

medan jag skriver detta kommer tårarna.
inte så mycket för mobbningen, utan för alla tankar och minnen som poppar upp i samband med att jag skriver om farsan.
om två dagar är det ett år se'n han dog.
(jag skrev först ""om två dagar har han varit död i ett år"...)

anyway...
skolan jag gick i var en riktig "bonnskola", och "alla" som gick i den (förutom mumrik, då, och en flikka som var adopterad från korea) tillhörde släkter som bott i närheten av skolan i flera hundra år så utbölingar gjorde sig ICKE besvär...

i trean fick jag alltså börja med hemspråksundervisning.
det betydde att jag en gång i vecka blev *ännu* mer annorlunda än jag varit tidigare - jag gick ju ifrån den "vanliga" undervisningen och "försvann" för att göra Gudvetvad (tänkte nog de andra ungarna i klassen) i en timme.

efter ett tag fick de andra ungarna reda på att jag fick undervisning i tyska, och det bidde början på fem års HELVETE.

jag vet inte *hur* det gick till, men jag TROR inte att ungar förr i tiden hade speciellt mycket hum om saker som "andra världskriget" och "nazister" vid 10 års ålder, så jag misstänker att några av föräldrarna förde "kunskapen" om det tyska folkets skamfilade rykte vidare till sina telningar, för helt plötsligt började ett gäng påjjkar i min klass kalla mig "hitlerunge", "judemördare" och "nazist"...

detta spred sig sedan vidare och till slut hade det nått till sexorna, och BENGAN.
bengan var skolans buse numero uno, och jag minns att jag tänkte på honom som svarte petter (i disneys tappning).

BENGAN (och hans lillebror MEPEN) var tillsammans med ingemar s och hans s och pär n (de två sistnämnda var kusiner och HATADE varandra, men gaddade ihop sig mot andra) mina plågoandar, medan övriga "bara" var medlöpare som förmodligen inte vågade säga ifrån av rädsla för att själva bli utsatta för mobbningen.
 
jag blev aldrig slagen, men ord och utfrysning gör mer ont än slag och sparkar.

jag har några "snapshot"-minnen, men det som poppar upp först är hur jag står upptryckt mot en husvägg (på en byggnad en bit ifrån skolbyggnaden - lämpligt nog alltså utom synhåll för skolvärdinnan astrid) med en mobbhop framför mig som VRÅLAR de öknamn de gett mig...

den upplevelsen gjorde att jag under MÅNGA år inte kunde förmå mig själv att ställa mig upp inför en grupp, vilket fick förödande konsekvenser för min fortsatta skolgång (många är de betyg som jag fått som är betydligt sämre än de skulle ha varit, på grund av att jag helt enkelt inte fixade att redovisa inför klassen)...

sedan var det gången som visade att det fanns folk som VÅGADE visa mig att alla inte var rädda för att bli utsatta för att bli "mobbad by association".

jag tror jag gick i fyran.
det var lunch, och det var förmodligen gröt den dagen, för jag minns att vi fick apelsinjuice, och det fick vi bara de dagar det var risgrynsgröt till lunch.
jag hade satt mig vid ett bord, och satt med ryggen mot "grishinken".
ingemar s kommer för att skrapa ur sin gröttallrik och slänga sin plastmugg.
han tittar ner i sin mugg och ser att det finns lite "apelsinjuiceskum" kvar på botten av muggen, och då gör han det första som en människa tänker på i det läget: håller muggen uppochner över mitt huvud, så "apelsinjuiceskummet" glider ner i mitt hår.

jag fick helt enkelt NOG den dagen.
jag reste mig upp och rusade upp till klassrummet och sedan ut från skolan.

jag bodde en bra bit från skolan, och fick därför skolskjuts (taxi), men den dagen struntade jag i det.
jag brydde mig inte ens om att ta på mig skorna - jag skulle bara BORT.
ingen av lärarna såg mig, men en av mina klasskamrater (inga citationstecken den här gången),  sofia, som kommit ny till vår klass i fyran och som bodde alldeles i närheten av skolan, sprang efter mig och sade att jag kunde få komma hem till henne och tvätta håret.

wow.
det var FÖRSTA gången nå'n sagt ifrån eller åtminstone sagt *nå't annat* - det var VÄRLDSOMVÄLVANDE.

vi gick hem till henne, och förmodligen tvättade jag håret, men det minns jag inte.
det jag minns är att sofia hade en undulat (jag tror den var vit), och att hon berättade att hon hade en häst (fritte? frippe? *minns inte*).

jag tänker ibland på sofia, och önskar jag visste var hon finns idag...
jag skulle vilja att hon visste att hon den där gången för länge sedan gav mig HOPP...
*TACK* sofia, wherever you are!

hur det gick för mina mobbare i livet?
pja...

jag vet inte så mycket mer än att ingemar s var besatt av bilar senast jag såg och hörde honom (jag satt på bussen och fick kämpa med mig själv för att inte kliva av när han klev på. jag lyckades bemästra fysiska illamåendet och lyssnade medan han - som inte kände igen mig - pratade med nå'n kompis).

hans s träffade jag långt senare på sjukhuset - jag var på väg för att hälsa på morsan (som jobbade där), när jag mötte honom i entrékorridoren, utanför affären.
han berättade att han låg på psyk efter att ha försökt ta sitt liv.
jag skäms inte ett dugg för att tala om att jag när han berättade det kände mig GLAD.
numera, med mer distans till det hela och framför allt mer kunskap om mobbningsprocessen, inser jag ju att det som mobbar är de som mår dåligt, och i ett försök att bli av med det dåliga måendet tar ut det på människor i sin närhet.

BENGAN och MEPEN, då?
jo, det gick nog inte så bra för dem heller, tror jag.
jag TROR bengan bidde lite halvkriminell, så jag var nog inte HELT fel ute när jag tänkte på honom som svarte petter...

igår var jag hos optikern för att kolla synen och beställa glasögon.

visade sig att brytningsfelet på mitt vänstra öga nu är borta (och tänk - jag märkte aldrig när jag förlorade det *fnissar*), så att fastän jag har sämre faktisk syn på det ögat än på det högra, så är det det som är mitt "bästa" öga.

jag fick även veta att jag är "vänsterögd".
alla människor har tydligen ett öga som är "dominant", och i mitt fall är det alltså det vänstra.
vad jag ska med denna information till, det vet jag dock inte.
*garvar*

kan tänka mig att det har betydelse när man till exempel jagar eller sysslar med nå'n sportgren i gruppen skytte, men annars är det nog rätt mycket "onödigt vetande"-stämpel på den informationen.
*fnissar*

efter att jag konstaterat att jag behöver nya glasögon så började det roliga alternativt jobbiga: att välja bågar. jag lufsade runt i glajjaffären (om man inte använder de nya ord och uttryck man lärt sig kan de inte sägas vara en del av ens vokabulär *garvar och tackar m för "glajjer"*) och efter en stund hade jag hittat fem bågar, varav två var av titan (jag har nickelallergi och ser ut som en skinnflådd kanin bakom öronen efter bara ett litet tag med metallbågar - believe me: i KNOW this...).

optikermänniskan kom fram till mig (SKÖNT med folk som inte kastar sig över en stup i kvarten och frågar hur det går för en), och jag visade henne vad jag hittat.

det är knepigt...
jag VET vad jag passar i, och efter flytten från sundsvall till hudiksvall fick jag lugn nog i själen att börja *tillämpa* det oxå...
när jag bodde i sundsvall så *"älskade"* jag att "göra TVÄRTOM".

när jag började intressera mig för att göra webbsajter (jag knackade html rätt flytande där ett tag), så var de i typ orange och grönt med en massa blippiga gifanimationer, som kunde framkalla epilepsianfall hos känsliga personer.
*nuförtiden* när jag gör webbsajter är de STILRENA och färgkoordinerade.

lotta brukar säga "Du flyttade till hudik och blev NORMAL."
*fnissar*

but i digress (som vanligt)...
jag hittade alltså fem bågar jag tyckte om, men sedan när jag provade dem igen, så utkristalliserade sig en klar vinnare, och den bågen valde jag för mina "alltid"-brillor.
till mina terminalglasögon valde jag en av titanbågarna - främst för att jag ska se skillnad på glasögonen.

hela kalaset kostade 3500 pengar (då ingår försäkring för båda glasögonparen samt härdning av glasen i terrminaglasögonparet).

de skulle skicka ett sms när brillorna är klara - runt den 4:e december.

läser (som vanligt) på aftonbladet.se:

"på lördagen firades för femte gången Världstoalettdagen av wto, world toilet organization.
syftet är att höja standarden för avträden i utvecklingsländerna.
under dagen diskuterades hur 2,6 miljoner, som nu saknar hygieniska faciliteter, ska få papper, toalettborstar och annat, uppger tt-afp.
bland deltagarna märks japans toalettförbund och hälsovårdsdepartementet i thailand."

kan tänka mig att det INTE bidde en massa skitsnack i pauserna...
*fnissar*

läser på aftonbladet.se:

"världens enda lergöksorkester har hamnat i akuta svårigheter. orkestern, som finns i ängelholm och bildades när staden fyllde 450 år 1966, håller på att få slut på förrådet av lergökar, rapporterar sveriges radio kristianstad. nu instrueras de unga orkester- medlemmarna att ta väl hand om sina bräckliga instrument.
tillverkaren i ängelholm har nämligen gått bort och det har varit svårt att att hitta en ny leverantör."

det är UNDERBART med nyheter!
*fnissar*