i huvudet på snusmumriken...

idag lessnade jag så till slut på att min söta men dumma siemens cf75 rätt som det är stänger av sig själv.
jag tog bussen ner på sta'n, lufsade runt i olika affärer och memorerade priser, och sedan köpte jag mig en ny mobil.
det bidde en sony ericsson w300i, och den ser ut så här:

idag fyller Flikkan år.

bara så.

GRATTIS, m!

*spelar en fanfar på min fina röda kazoo*

hur kunde det bli så att en enda människa är Ljuset?
det hade varit mörkt så länge...

om inte Flikkan finns i mitt liv är det inte värt att leva...
det är så jäbra patetiskt...

just nu ångrar jag att jag vågade, för detta...
*skakar sorgset på huvudet*

jag är så ledsen för att jag inte dög...
jag vet inte varför och jag vill nog inte veta det heller...

jag drunknar i mina känslor, känns det som...

jag hoppas hon funnit någon som älskar henne mer än jag gör...
fast, det handlar ju inte om det.
det handlar ju om att *hon* ska älska...
och det hoppas jag att hon gör.

hon är värd ALLT.

jag *MÅSTE*...

efter igår kväll VET jag att det är så...

jag skajpade och kvästade i över 6 timmar med Flikkan, och sekunden efter att jag stängt ner skype saknade jag henne...

jag lurar nog mig själv när jag tänker att jag fixar att vara hennes vän...

det hugger i hjärtat, och jag är alldeles matt av blodförlusten...

jag har aldrig haft så här ONT.

jag fick en *UNDERBAR* gåva den 10:e maj förra året, men den har börjat kosta mig för mycket...

idag är det 13 år sedan jag kom ut (för mig själv).


ingen bra början på denna dag, dock...
vaknade vid 03 med ångest, den ångest jag insett kommer finnas där tills jag vågar alternativt orkar...

jag försöker intala mig själv att jag kommer växa som människa om jag bara vågar ta mig igenom det här utan att fly, men...

HAT.

HAT.

HAT.


nu har jag varit tvångsförtidspensionerad i över ett år.
jag HATAR.

det är faktiskt så att ordet "HAT" inte ens kommer *i närheten* av vad jag känner för ex-läkaren, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.
helvetet är en för bra plats för er.


om ni läser det här och känner igen mig kommer jag säkert att bli åtalad för olaga hot, men det struntar jag i:
ett litet snäpp till, och jag skulle LUGNT kunna döda er för vad ni gjort mot mig.

jag vill ha mitt liv tillbaka...

jag saknar den jag var innan ni tog ifrån mig hoppet...
hoppet ni gav mig när jag fick npf-diagnosen.
"det är BRA att du äntligen fått diagnos nu, mumrik! nu ska du få all den hjälp du behöver!"

jag fick häromveckan en påminnelse om att jag inte betalat akutvårdsavgiften efter mitt senaste självmordsförsök.
jag tänker inte betala den.
jag ska skicka den till ex-läkaren, för det är hon som sett till att det blivit så här.

och, nej: jag fösöker inte skjuta detta ifrån mig...
det ÄR så.

HAT

igår gjorde jag något jag *ALDRIG* trodde jag skulle göra.
jag ljög för Flikkan.

det kändes och känns fortfarande förjävligt, men just i det ögonblicket (och faktiskt fortfarande) så kände jag att jag inte hade något annat val.

jag bet ihop och var tyst, men till slut orkade jag inte längre, och det var då jag gjorde det jag gjorde, som jag sedan ljög om.

hon har hört ena sidan av saken, men den andra vill hon inte höra, så vad kunde (kan) jag göra?

jag VET inte, men bara det att *misstanken* finns där gör att jag mår närapå *fysiskt* illa...

ingen mer än lotta har dessutom hört *allt*.
händer det fler grejor måste jag dock förmodligen berätta.

jag vaknade för cirka 20 minuter sedan (runt 04.20) och hade ångest.
inte najs.

jag har ingen rätt i världen att "kräva" mer, men jag kan väl ändå få *tycka* att det är jobbigt att jag vissa (de flesta) dagar inte är mer än Dagens Underhållning...

visserligen är det ju en two-way street, och *jag* får ju oxå underhållning dagtid när vi "bubblar", men det gör ändå ont...

och just nu - speciellt efter det som hände på guildchatten för några veckor sedan - behöver jag *"mer"*. för att inte känna paniken komma smygande för att sedan långsamt, långsamt och till en början helt obemärkt (DoT - Damage over Time [ett wow-begrepp) lägga sina händer om min hals och krama ihop min luftstrupe...

jag VILL inte reduceras till "bubblare"...
men det är väl så att jag i Flikkans ögon inte är mer än så...

jag skulle önska (men det finns ingen där som hör mina önskningar och mina "böner" längre) att jag fick vara hennes VÄN...

när jag efter ett tag tvingade mig själv att ANDAS så jag kunde sluta tänka på sorgen och smärtan, så kom HATET...
och HATET är MYKKET värre än sorgen och smärtan...

jag har snart varit tvångsförtidspensionerad i ett år.
ett år som - sade de - skulle göra mig starkare så jag kunde komma tillbaka till arbetsmarknaden (vadå "tillbaka"? jag har aldrig fått en chans att *vara* på arbetsmarknaden), men som istället har *knäckt* mig...

jag HATAR. HATAR. HATAR.

jag har inte alls blivit "starkare" under det här året.
jag har tvärtom blivit ännu mer autistisk, och jag har gjort flera självmordsförsök.
jag vill inte leva för mumrik dog för ett år sedan, och jag saknar henne...

men det är ju ingen som bryr sig om det.

jag vill bara att någon ska hålla om mig så jag får gråta...
jag orkar inte mer nu...

jo, jag lever.

det trodde jag allvarligt talat inte att jag skulle göra.
breven var skrivna och bara några få saker fanns kvar att ordna.

men jag lyckades bemästra ångesten, smärtan, sorgen och uppgivenheten minut för minut, och här är jag alltså nu fortfarande.

men det är inget liv jag har.
jag har mindre värdighet och färre rättigheter än ett djur.


i helgen tog jag oxå av mig halsbandet med korset som jag burit ända sedan jag köpte det vid en medeltidskyrka i frankrike, på resan till taizé för snart 4 år sedan.
samt det kors jag burit i en läkring i min högra örsnibb i jag vet inte *hur* många år.
samt den pin i form av ett regnbågsrandigt kors jag haft på min jacka se'n jag köpte den på priden i somras.

"Gud" och jag har nu en time-out - tills "Han" förklarar saker och ting för mig vill jag inte ha något med "Honom" att göra.

Du hattest keine tränen mehr

ich glaube nicht, dass ich nur einem menschen fehlen würde
denn dem ich fehlen möchte, der macht sich nichts aus mir.

ich glaube nicht, dass ich etwas versäumen würde
denn was ich kennenlernte, draus machte ich mir nichts.

ich glaube nicht, dass ich was zu erwarten habe
worauf ich warten wollte, war zärtlichkeit von ihr.

ich glaube nicht, ja, ich glaube nicht, dass ich noch länger leben möchte.
wenn ich jetzt sterben würde, könnt ich die welt mir träumen, wie sie nicht war.

Du hattest keine tränen mehr, gestern als wir uns trafen.
Du zittertest, Dein blick war leer.
ich hörte zu und wärmte Dich und zog dich von der strasse und nahm Dich mit zu mir.

auch ich glaub nicht, dass Du dem Menschen fehlen würdest
dem Du so fehlen möchtest, der passt nicht zu Dir.

ich glaube schon, dass Du etwas versäumen würdest
denn was Du kennenlerntest, das war der anfang nur.

ich weiss genau, dass Du was zu erwarten hättest.
worauf Du warten solltest ist zärtlichkeit von mir.

ich wünsche sehr, ja, ich wünsch mir sehr, dass Du noch länger leben möchtest.
wenn wir zusammenhalten, ertragen wir die welt, so wie sie ist.

 Du hattest keine tränen mehr, gestern als wir uns trafen.
Du zittertest, Dein blick war leer.
ich hörte zu und wärmte Dich und zog Dich von der strasse und nahm Dich mit zu mir.

jag vet inte hur jag ska göra - hur jag ska bära mig åt...
jag har fastnat...

hjärtat blöder...

fortfarande?
JA.

hon har inte hittat någon annan - *vi* fanns aldrig.

under 5½ veckor var jag banne mig LYCKLIG.

"better to have lost in love than never to have loved at all..."
SKITSNACK.

och jag hatar fortfarande Gud.
jag hade blivit ombedd att läsa episteltexten på tyska under mässan förra söndagen, men jag fixade inte att gå dit.
jag skulle känt mig som en hycklare om jag stått och läst om Guds godhet.

jag undrar hur länge till jag orkar med detta?

jag ogillar folk som känner ett behov av att pinka in sitt revir.
jag gör mig säkert skyldig till det *jag* oxå, emellanåt, och jag tycker inte om den egenskapen hos mig själv heller....

men eftersom jag numera antagit en "jag ska inte attackera (tillbaka)"-attityd, så säger jag inget.
det är säkert fel av mig, men jag orkar inte bry mig.

alla hjärtans dag.

men det *är* det ju inte.
det är alla hjärtan-som-slår-i-samma-takt-som-ett-annat-hjärtas dag.

kvinnan på tåget var inte ensam.
det visade sig att hon reste med en annan kvinna, som jag oxå ska lära mig saker av alternativt genom.

det är "LÄTT" att jobba lite extra för att lära sig saker av alternativt genom människor man tycker om, men det är förmodligen av alternativt genom människor man *inte* tycker om som man lär sig mest, eftersom dessa människor har en förmåga att få en att visa sina sämsta sidor (för sig själv, om inte annat)...

för många år sedan (jag minns inte exakt *när* det var, men det var i alla fall över 10 år sedan), drömde jag en dröm som gjorde så starkt intryck på mig att jag skrev upp alla detaljer kring den direkt när jag vaknade.
bara *en* gång till i livet (hittills) har jag drömt en så STARK dröm, så att denna dröm var speciell, det visste jag på en gång jag vaknade.

jag drömde att jag befann mig på ett tåg, för en LÅNG resa.
vilken slutdestinationen var vet jag inte, men jag var som sagt medveten om att det var en LÅNG resa.
jag var (såklart?) inte *ensam* på tåget, men jag "interagerade" "bara" med *en* annan passagerare - en annan kvinna.

jag minns inga anletsdrag eller kroppsbyggnad eller så när det gäller henne, men jag vet att hon var ljushårig.

jag har för mig att jag drömde drömmen strax efter att jag kom ut för mig själv som homosexuell, men det var inget sexuellt mellan mig och den andra kvinnan.

jag minns inte heller vad vi *gjorde* där på tåget, men det stod i alla fall *HELT* klart för mig när jag vaknade att kvinnan skulle komma att betyda MYCKET* för mig, och att hon skulle lära mig *MASSOR*.

jag fick vänta *länge* på den kvinnan, men den 10:e maj förra året fick jag så ÄNTLIGEN veta vem hon var / är.

den senaste veckans händelser har dock fått mig att fundra lite mer kring de *andra* passagerarna på tåget, och jag återkommer så snart jag fundrat lite mer.