i huvudet på snusmumriken...

jag och lotta käkade tacos ihop igår.

tacos är ju rätt bra mat, även i viktminskningshänseende, eftersom man kan frossa away på grönsaker, xom i alla fall enligt viktväktarna (vilket är den metod jag använder mig av i mitt viktminskningsarbete) är "fritt", dvs: "ät så mycket Du vill och kan, för det 'kostar' inga points!"

från tidigare i veckan hade vi kvar en tårta, eller rättare sagt två halva tårtor (en schwarzwald och en jordgubbstårta), och eftersom vi är de svullomonster vi är, så tänkte vi att vi ju måste smaska i oss dem innan de bidde dåliga, för *slänga* dem kunde vi ju inte ge oss till att göra, ju!
*erkänner*

medan lotta åkte och skopade upp torsten och mig, så stod tårtorna på lottas köksbord (för att de skulle tina, ju).
när vi kom hem till lotta stod bara schwarzwaldtårtan kvar.
och lottas fyrbening ellie luktade jordgubbstårta.
*fnislar*

anyhow så hade jag i ett svagt ögonblick (de är *många* och inte alls särskilt far between, sorgligt nog, men jag jobbar på det) köpt mitt favoritsvullerisnacks: ostkrokar och en bruk guacamole.

"lika bra att svulla ordentligt om man ändå ska svulla!" tänkte jag och menade alltså såklart att skulle jag smaska tårta, så kunde jag lika gärna sabba viktminskningsarbetet *ORDENTLIGT*...

IDIOTI, det, ju...

men i'm happy to report att jag *inte* svullat ostkrokar och guacamole (än): påsen och burken följde med torsten och mig hem, och de kommer finnas kvar som karaktärsdanande föremål.

jag har återupptagit mitt  "jobb".
jösses vad stället har slemmat igen se'n jag tog min time-out!

helt otroligt vilka "intressanta" (not really) fantasier folk aka påjjkar har...

känns som om jag är osynkad med mig själv.
när jag tänker efter har det nog alltid känts / varit så.

den enda gång jag känt mig verkligen "närvarande i nuet" var under de fem och en halv veckorna.

jag letar och hittar och provar olika livsrytmer, men ingen av dem verkar vara *min*.

det kan kännas bra ett tag, men så börjar det att hacka och lagga och sedan skär det sig alldeles och hela alltihopet hänger sig.

go with the flow funkar inte heller, för jag får panik.
*varför* jag får panik vet jag inte riktigt.
tristess?
vanmakt?
nyfikenhet?
idioti?

your guess is as good as mine.

jag är så TLÖÖÖTT...

näringsbrist på grund av TOTAL avsaknad av livsnödvändiga födoämnen aka godis?
eller beror det på TOTAL feltajmning när det gäller vätskeintag, vilket fick till följd att jag lufsade för att pudra näsan var femte minut natten igenom?

och så är det vår.
*jublar inte*

känner mig som en urkramad skurtrasa.

men jag SKA fortsätta med viktminskningsarbetet, för annars kommer detta sluta med KATASTROOOF...

jag känner mig DUTTI!

igår åkte lotta och jag och storhandlade, och sedan hjälpte hon mig att veva ihop hela TRETTIO färdiga portionsformar mat, som nu står i min frys.
eller, ja, alltså...
*tjugonio* av dem står i min frys - den trettionde står i kylskåpet och väntar på att få bli dagens lunch.
 
det bidde 10 lådor vardera av red curry kyckling-gryta, green curry kyckling-gryta samt lax, pasta och spenat.

STORT tack till lotta för all hjälp!
*kramar om massor*

jag sitter inloggad på rfsl tjejchatt.
med tårarna forsande sitter jag och försöker tvinga mig själv att gå vidare, genom att chatta med folk där.

kommer jag nå'nsin kunna låta bli att jämföra och mäta alla jag möter efter måttstocken märkt "m"?

lotta berättade häromdagen om att hon håller på att försöka lära sina vovvar att "dutta" på den av de saker hon lagt eller håller framför dem som är störst.

lotta har alltid hävdat att ellie inte är lika "smart" som de andra fyrbeningsflikkorna, men efter det hon berättade om ellie häromdagen så vet jag inte riktigt om jag håller med om det...

lotta höll i två saker, och frågade ellie: "vilken är störst?"
ellie tänkte några sekunder, och sedan "duttade" hon med nosen på *lotta*.

*kan INTE sluta garva*

jag fick för några dagar sedan ett mäjl från en sajbervän.
sajbervännen läser min blogg, och har alltså fattat att jag mår rätt GRYMkasst, och *varför*.

eftersom jag är en människa som tänker bäst när jag skriver (bloggen är för mig "terapi"), så knackade jag ner ett långt svar på hennes fråga vad hon kan göra för mig, för att jag ska må bättre...

så här skrev jag:

"nej...
inget - det finns inget Du eller någon annan kan göra...
jag *önskar* att det funnes det, för jag känner precis som bart simpson i det avsnitt av "the simpsons" som gick på ztv (tror jag det var) igår.
i avsnittet blev bart förälskad.
nu har ju inte jag följt "the simpsons" *slaviskt*, då, men jag har aldrig tidigare sett bart falla för någon, så detta var nå't nytt - nå't one in a million, lixom...

anyway så drömde bart en massa lovey-dovey-drömmar om sig själv tillsammans med den här tjejen, men han vågade aldrig säga nå't till henne om hur han kände för henne.
de var "bara" kompisar.

en kväll knackade tjejen på hans sovrumsfönster, och bad honom komma till sin (barts, alltså) trädkoja.
han klädde sig, och drömde de där rosaskimrande drömmarna, men när han kom dit berättade hon att hon träffat en kille och nu alltså hade en pojkvän!

till saken hör att tjejen var några år äldre än bart, och förmodligen såg hon honom hela tiden som en "lillebrorsfigur", medan *han* gick omkring och hade alla dessa förälskelsekänslor för henne.

när hon berättade att hon hade en pojkvän dök det för barts inre syn upp en demonliknande flicka (tillägg till mäjlet: jag *tror* det var *tjejen* i demongestalt) som sträckte ut armen, stack in handen i hans bröstkorg och slet ut hans hjärta, och under det att hon kastade det i väggen och det sakta gled ner i en papperskorg sade hon: 'well, i guess you won't be needing *this* anymore!'

efter drömmen jag berättade om på min blogg tidigare imorse somnade jag om, och drömmen jag då drömde var helt annorlunda än "ljuddrömmen".

jag befann mig nå'nstans i ett (vardags?-)rum (för det fanns en tv där), och helt plötsligt satt jag bredvid en tjej.
jag vet inte vem det var, men jag vet att det *inte* var m.
etfer en lååååååååååååååååååååååååååååång stund vågade jag lägga armen om henne, men sedan försvann hon.

jag misstänker att det pågår ett GIGANTISKT reparationsarbete i mitt inre nu, och att dessa drömmar är *en* del i det reparationsarbetet.

jag förmodar att det kanske har vänt nu, fast skillnaden mot förut bara är urskiljbar på molekylärnivå än så länge.
anledningen till att jag förmodar detta är att jag för en split second tänkte: "aldrig mer - jag vill aldrig mer ha så där ONT! jag drömde den där drömmen om tjejen som inte var m för att jag inte vågar..."

små, små steg...

m - inte 'Flikkan'.
helgen efter midsommar förra året - inte 'helgen vi hade tillsammans'.

------

hur fan ska jag orka våga igen???
det tog mig 12 år att våga nu...

jag kan inte sova.

problemet är inte att jag har svårt för att somna, för det *har* jag inte - jag har tvärtom svårigheter med att hålla mig vaken, för jag är GRYMtrött prexis hela tiden.

jag somnar, men efter någon timme, när r.e.m-sömnen sparkat igång nattinén, så vaknar jag av...
det är väl inte *mardrömmar* direkt, för jag blir inte rädd, tror jag, men *knepiga* drömmar är det.

jag har haft så'na drömmar ända se'n jag var en liten flikka (jo, det är SANT - jag HAR varit en så'n!), men tack och lov har jag inte drömt dem särskilt ofta.

jag ÄR nog lite rädd för dem i alla fall, då, kanske, eftersom jag nu skriver "tack och lov"...

hursomhelst: en typisk så'n där "inte-mardröm-men-läskig-ändå"-dröm ser ut ungefär så här:
jag drömmer typ ingenting (jag *minns* i alla fall inte vad jag drömt innan), men så plötsligt vaknar jag med ett ryck av att jag hört en stor sten kastas genom fönsterrutan i mitt sovrum.

jag drömmer alltså en sorts overkligt verkliga "drömmar"...

första gången jag drömde en så'n var jag i yngre tonåren.
jag minns inte att jag drömde den, men när jag vaknade på morgonen gick jag ner till köket och frågade mams: "var jag inne i Ditt sovrum inatt?"

en knepig fråga att ställa till sin mams, det ju, men jag hade vaknat den morgonen med en vag känsla av att ha befunnit mig i mams sovrum, men känslan var så väldans vag men samtidigt så påtaglig att jag var tvungen att fråga.

mams svarade: "ja, det var Du. Du kom in och sade 'de försöker döda brorsan!'. jag tittade på dig och såg att du inte var riktigt vaken och det gick inte att få kontakt med dig - det var otäckt!"

hon hade väl förmodligen lugnat ner mig och sedan lett mig tillbaka till mitt rum och min säng, och sett till att jag somnade om.

senare (jag vet inte hur lång tid som förflöt mellan den första "overkligt verkliga drömmen" och denna den andra) drömde jag en dröm som liknar den jag drömde nu inatt:

jag drömde att någon kastade in en stor (typ minst decimeterstor) sten genom mitt sovrumsfönster.

ljudet från fönsterkraschen är så VERKLIGT att det är läskigt, men eftersom jag drömt denna dröm några gånger i mitt liv nu så har jag förvärvat en empirisk kunskap om att fönsterrutan *inte* är krossad på riktigt, men *första* gången jag drömde den här sortens "ljuddröm" var jag faktiskt tvungen att gå upp och titta och till och med *känna* på glasrutan för att förvissa mig om att den verkligen var hel, och att det alltså "bara" var en dröm.

jag drömmer som sagt var inte dessa drömmar så ofta, och jag har inte fundrat på *varför* jag drömmer dem *när* jag drömmer dem. men jag *tror* att det är när jag mår riktigt jäbra GRYMdåligt, är stressad och inte vet vart jag ska ta vägen med min ångest, min sorg och, pja, *mig själv*, helt enkelt...

det är förmodligen nå't som en sykkelåg skulle *"älska"* att analysera in i minsta detalj, för mer klassiskt än så här kan det väl inte *bli*, eller?

nå't som gått i *två* eller *tre* bitar kanske man kan pussla ihop igen, men va' *BEEEP!!!* gör man med en hög glaskross???

jag längtar till den dag då jag kan säga att jag inte längre är krossad, utan bara kantstött.

jag överlevde.
det trodde jag inte jag skulle göra.

när jag vaknade igår tänkte jag att jag skulle ligga kvar i sängen (med täcket över huvudet) tills dagen var slut, men efter ett tag masade jag mig upp och loggade in på msn.

där väntade m.

ingenting hon har sagt efter att vi träffades irl för första gången har ju visat på nå't annat, men jag har ändå haft GRYMsvårigt att se mig själv som en engångsgrej.

ni som läser min blogg kanske tycker att jag är elak och hänger ut m när jag skriver på bloggen.
det låter kanske som att jag egentligen inte tycker särskilt bra om henne alls.

men jag skriver inte för någon annan än mig själv, och skrivandet får mig att komma vidare - framåt - i mina tankar och i livet.

och jag tycker VÄLDIGT bra om m.
och jag SER henne.

tack vare bloggen blir saker sagda irl som aldrig skulle bli sagda, och de PRATEN leder till nya fundringar, som gör att jag går vidare...


jag har lärt mig av detta.

jag har lärt mig att jag inte kommer lämna någon eller låta någon gå innan vi varit ärliga mot varandra, hur ont det än gör.

jag har lärt mig att ibland säger och gör människor prexis det de menar.

jag har lärt mig (åkkejdårå: jag har BÖRJAT lära mig) vad jag är värd.

refreshingly deprimerad

min kamera, min fina dyra, avancerade kamera är sönder...
*deppar och hänger med huvudet*

"err" blinkar på lcd-displayen, och enligt den med kameran medföljande instruktionsboken indikerar detta ett kamerafel.
("NÄHÄÄÄ???")

nå't med slutaren, enligt instruktionsboken.
"lämna in kameran till någon av nikon auktoriserad servicerepresentant".

jo.
närmaste så'n finns i solna.
när jag berättade det för lotta, så sade hon: "då åker vi till solna!"
*garvar*

pja, varför inte?
en liten dagsutflykt till solna kanske kan vara kulig...