i huvudet på snusmumriken...

igår fyllde min äldsta brorsdotter nelly 6 år.

GRATTIS NELLY!!!

*spelar en fanfar på min fina röda kazoo*

efter ett tag tar man på sig mobbningsofferrollen.

när jag gick i sexan så vågade min mams ÄNTLIGEN tala om för farsan att hon ville skiljas.
jag tänker inte hänga ut någon, men vår "familj" var verkligen DYSFUNKTIONELL.

efter en massa hemskheter flyttade så mams, min lillebror och jag in till sundsvall, och jag började sjunde klass på en skola som var BETYDLIGT större än den "bonnskola" jag gick i på låg- och mellanstadiet.
snacka om att steget för mig bidde GIGANTISKT!

i alla fall...
på sommarlovet mellan sexan och sjuan lärde jag känna en kille som skulle gå i min klass på högstadiet.
eftersom han var halvamerikan, så tänkte jag att jag utan risk kunde tala om att jag var halvtyska.
FEL.

när skolan började så började mobbningen om, fast jag nu alltså inte längre gick i samma klass som de som började mobba mig där i tredje klass.
steven var nämligen "vänlig" nog att tala om för påjjkarna i min klass att jag var halvtyska, och eftersom vi nu hade fått lite fakta om andra världskriget (jag har alltid *"hatat"* historia), och mitt förnamn börjar på g och innehåller ett b så bidde mitt nya öknamn goebbels.

jag SKÄMDES för att vara halvtyska.
jag SKÄMDES nå't så FRUKTANSVÄRT.
den SKAM som det tyska folket bär på delade jag.

det som gjorde allting så mykket jobbigare var att jag inte kunde prata om det här hemma, eftersom jag gick ifrån skolan där jag blev mobbad för att jag är halvtyska och hem för att bli slagen och hånad av den som var anledningen till att jag är halvtyska.

jag hade inga kompisar i sjuan heller.
jag pratade med skolvärdinnan och min klassföreståndare på rasterna - på klassiskt aspiemanér funkade jag bättre med folk som var äldre och yngre än jag själv.

i åttan hände nå't, dock...

elisabeth började i vår klass.

elisabeth hade bott flera år i madrid, eftersom hon är halvspanjorska.
hon var rolig, snäll och söt (jodå - jag var omedvetet förälskad i henne i MÅNGA år *flinar*) och blev snart väldigt omtyckt av alla.
knepigt nog så såg hon mig, och vi blev BÄSTISAR.
det var UNDERBART!
vi hade samma sjuka humor, och garvade MYKKET.

mobbningen avtog efter att vi bidde kompisar, och mina tankar på att ta livet av mig för att jag helt enkelt inte ORKADE längre försvann.

när så nicole vann eurovisionsschlagerfestivalen (den 24:e april 1982 - det är i det närmaste en flaggdag hos mig, för det var STORT *fnissar*) med "ein bisschen frieden" för tyskland så fanns det ÄNTLIGEN nå'nting jag kunde vara STOLT över när det gällde tyskland, och efter den dagen har jag inte skämts över mitt ursprung.

låter säkert GRYMfånigt, men så var och är det...

idag är det ett år sedan farsan dog.

det tog ungefär ett halvår för mig att sluta tänka varje månad "nu har han varit död i så och så många månader"...

det jag tänker nu är: han hade inte en chans, egentligen...
det är sorgligt hur SKADADE människor blir av att bli behandlade illa tidigt i livet.

jag hoppas i alla fall att han fått FRID.

igår berättade jag om öknamnen - idag berättar jag om utanförskapets förbannelse.

på rasterna spelade min klass ofta rundpingis.
jag var med, konstigt nog.

ingemar s var som sagt var mobbningsledaren i min klass.
inför varje ny omgång rundpingis sade han: "det spelar ingen roll vem som vinner, bara mumrik åker ut först!
jag blev rätt bra på rundpingis, kan jag meddela...

---

i sann aspieanda hade jag svårt att få kontakt med folk i min egen ålder.
min "bästa kompis" i skolan (på låg- och mellanstadiet) var skolvärdinnan astrid (som var 200 år redan när jag kände henne, så att hon levde typ 20 år senare var för mig ett MYSTERIUM! *fnissar*).

jag var alldeles för "knepig" och "udda" för de andra ungarna, förmodar jag.
jag satt helst i biblioteket (efter att jag lärt mig läsa utvecklade jag en STARK och ODÖDLIG kärlek till böcker och läsandet. mitt drömyrke var bibliotekarie: "tänk, att få LÄSA hela dagarna!") och läste.
jag läste tidigt kar de mummas "två år i varje klass", och fnissade hysteriskt åt det kuliga sätt på vilket den mannen skrev.

(inte bidde jag mindre knepig på högstadiet heller, för då läste jag med behållning maksim gorkijs självbiografiska trilogi...
*garvar*)

läser på aftonbladet.se om mobbning.
konstaterar att det inte längre gör ONT, men ärren kommer ALLTID finnas där...

när jag började skolan var jag nästan ett år äldre än mina klass"kamrater".
jag hade börjat skolan som vanligt, men eftersom jag är född så sent på året (en vecka före julafton), så var jag typ *yngst* i *den* klassen, och dessutom bedömdes jag efter ett tag inte vara "skolmogen" (TÄNK om jag fått min npf-diagnos *då* - va' MYKKET scheisse jag hade sluppit *ta* då, från lärare och andra!), så jag hann gå en termin, och sedan flyttade jag och min "familj" (är inte riktigt kompis med det ordet än, fast "pappa" är ett MYKKET svårare ord - jag mår nästan FYSISKT illa av att uttala det...) från harmånger (hälsingland) till sundsvall (strax söder om den sta'n, faktiskt), och på hösten fick jag så börja i ettan IGEN.

jag hade rätt många saker emot mig vid skolstarten.

• jag var NY.
• jag hade redan då underlängd
• mina tänder pekade åt olika håll
• på grund av min "motoriska klumpighet" (som nästan 30 år senare skulle diagnostiseras som damp) så var jag GRYMkass på saker som hoppa hage, hoppa twist och spela fotboll
  
  

detta var dock inte den främsta anledningen till att jag blev utsedd till skolans mobbingoffer nummer ett.

min lågstadielärare (siv - en UNDERBAR lärare, som jag tyckte om *MYKKET*) insåg att jag var en språkmänniska, och därför "myglade" hon så jag fick hemspråksundervisning (jag skulle förmodligen egentligen inte ha haft det, eftersom vi pratade svenska hemma, och jag knappt hade nå'n kontakt med min farmor och mina övriga tyska släktingar).

i tredje klass fick jag börja med hemspråksundervisning i tyska.
min första hemspråkslärarinna hette elisabeth och kom från schweiz.

jag hade ingen som helst aning om vare sig det tyska språket eller den tyska kulturen, eftersom min farsa VÄGRADE befatta sig med nå'n annan del av den tyska kulturen än käsekuchenbakandet.
inte för att han medvetet förvägrade oss (min lillebror och mig) vårt tyska kulturarv, utan för att han hade så fasansfulla minnen från sin barndom under andra världskriget och efteråt att han helt enkelt "stängt av" den delen av sitt inre.

mams har berättat bland annat att när tv-serien "förintelsen" sändes, så satt farsan bara och grät.

medan jag skriver detta kommer tårarna.
inte så mycket för mobbningen, utan för alla tankar och minnen som poppar upp i samband med att jag skriver om farsan.
om två dagar är det ett år se'n han dog.
(jag skrev först ""om två dagar har han varit död i ett år"...)

anyway...
skolan jag gick i var en riktig "bonnskola", och "alla" som gick i den (förutom mumrik, då, och en flikka som var adopterad från korea) tillhörde släkter som bott i närheten av skolan i flera hundra år så utbölingar gjorde sig ICKE besvär...

i trean fick jag alltså börja med hemspråksundervisning.
det betydde att jag en gång i vecka blev *ännu* mer annorlunda än jag varit tidigare - jag gick ju ifrån den "vanliga" undervisningen och "försvann" för att göra Gudvetvad (tänkte nog de andra ungarna i klassen) i en timme.

efter ett tag fick de andra ungarna reda på att jag fick undervisning i tyska, och det bidde början på fem års HELVETE.

jag vet inte *hur* det gick till, men jag TROR inte att ungar förr i tiden hade speciellt mycket hum om saker som "andra världskriget" och "nazister" vid 10 års ålder, så jag misstänker att några av föräldrarna förde "kunskapen" om det tyska folkets skamfilade rykte vidare till sina telningar, för helt plötsligt började ett gäng påjjkar i min klass kalla mig "hitlerunge", "judemördare" och "nazist"...

detta spred sig sedan vidare och till slut hade det nått till sexorna, och BENGAN.
bengan var skolans buse numero uno, och jag minns att jag tänkte på honom som svarte petter (i disneys tappning).

BENGAN (och hans lillebror MEPEN) var tillsammans med ingemar s och hans s och pär n (de två sistnämnda var kusiner och HATADE varandra, men gaddade ihop sig mot andra) mina plågoandar, medan övriga "bara" var medlöpare som förmodligen inte vågade säga ifrån av rädsla för att själva bli utsatta för mobbningen.
 
jag blev aldrig slagen, men ord och utfrysning gör mer ont än slag och sparkar.

jag har några "snapshot"-minnen, men det som poppar upp först är hur jag står upptryckt mot en husvägg (på en byggnad en bit ifrån skolbyggnaden - lämpligt nog alltså utom synhåll för skolvärdinnan astrid) med en mobbhop framför mig som VRÅLAR de öknamn de gett mig...

den upplevelsen gjorde att jag under MÅNGA år inte kunde förmå mig själv att ställa mig upp inför en grupp, vilket fick förödande konsekvenser för min fortsatta skolgång (många är de betyg som jag fått som är betydligt sämre än de skulle ha varit, på grund av att jag helt enkelt inte fixade att redovisa inför klassen)...

sedan var det gången som visade att det fanns folk som VÅGADE visa mig att alla inte var rädda för att bli utsatta för att bli "mobbad by association".

jag tror jag gick i fyran.
det var lunch, och det var förmodligen gröt den dagen, för jag minns att vi fick apelsinjuice, och det fick vi bara de dagar det var risgrynsgröt till lunch.
jag hade satt mig vid ett bord, och satt med ryggen mot "grishinken".
ingemar s kommer för att skrapa ur sin gröttallrik och slänga sin plastmugg.
han tittar ner i sin mugg och ser att det finns lite "apelsinjuiceskum" kvar på botten av muggen, och då gör han det första som en människa tänker på i det läget: håller muggen uppochner över mitt huvud, så "apelsinjuiceskummet" glider ner i mitt hår.

jag fick helt enkelt NOG den dagen.
jag reste mig upp och rusade upp till klassrummet och sedan ut från skolan.

jag bodde en bra bit från skolan, och fick därför skolskjuts (taxi), men den dagen struntade jag i det.
jag brydde mig inte ens om att ta på mig skorna - jag skulle bara BORT.
ingen av lärarna såg mig, men en av mina klasskamrater (inga citationstecken den här gången),  sofia, som kommit ny till vår klass i fyran och som bodde alldeles i närheten av skolan, sprang efter mig och sade att jag kunde få komma hem till henne och tvätta håret.

wow.
det var FÖRSTA gången nå'n sagt ifrån eller åtminstone sagt *nå't annat* - det var VÄRLDSOMVÄLVANDE.

vi gick hem till henne, och förmodligen tvättade jag håret, men det minns jag inte.
det jag minns är att sofia hade en undulat (jag tror den var vit), och att hon berättade att hon hade en häst (fritte? frippe? *minns inte*).

jag tänker ibland på sofia, och önskar jag visste var hon finns idag...
jag skulle vilja att hon visste att hon den där gången för länge sedan gav mig HOPP...
*TACK* sofia, wherever you are!

hur det gick för mina mobbare i livet?
pja...

jag vet inte så mycket mer än att ingemar s var besatt av bilar senast jag såg och hörde honom (jag satt på bussen och fick kämpa med mig själv för att inte kliva av när han klev på. jag lyckades bemästra fysiska illamåendet och lyssnade medan han - som inte kände igen mig - pratade med nå'n kompis).

hans s träffade jag långt senare på sjukhuset - jag var på väg för att hälsa på morsan (som jobbade där), när jag mötte honom i entrékorridoren, utanför affären.
han berättade att han låg på psyk efter att ha försökt ta sitt liv.
jag skäms inte ett dugg för att tala om att jag när han berättade det kände mig GLAD.
numera, med mer distans till det hela och framför allt mer kunskap om mobbningsprocessen, inser jag ju att det som mobbar är de som mår dåligt, och i ett försök att bli av med det dåliga måendet tar ut det på människor i sin närhet.

BENGAN och MEPEN, då?
jo, det gick nog inte så bra för dem heller, tror jag.
jag TROR bengan bidde lite halvkriminell, så jag var nog inte HELT fel ute när jag tänkte på honom som svarte petter...

igår var jag hos optikern för att kolla synen och beställa glasögon.

visade sig att brytningsfelet på mitt vänstra öga nu är borta (och tänk - jag märkte aldrig när jag förlorade det *fnissar*), så att fastän jag har sämre faktisk syn på det ögat än på det högra, så är det det som är mitt "bästa" öga.

jag fick även veta att jag är "vänsterögd".
alla människor har tydligen ett öga som är "dominant", och i mitt fall är det alltså det vänstra.
vad jag ska med denna information till, det vet jag dock inte.
*garvar*

kan tänka mig att det har betydelse när man till exempel jagar eller sysslar med nå'n sportgren i gruppen skytte, men annars är det nog rätt mycket "onödigt vetande"-stämpel på den informationen.
*fnissar*

efter att jag konstaterat att jag behöver nya glasögon så började det roliga alternativt jobbiga: att välja bågar. jag lufsade runt i glajjaffären (om man inte använder de nya ord och uttryck man lärt sig kan de inte sägas vara en del av ens vokabulär *garvar och tackar m för "glajjer"*) och efter en stund hade jag hittat fem bågar, varav två var av titan (jag har nickelallergi och ser ut som en skinnflådd kanin bakom öronen efter bara ett litet tag med metallbågar - believe me: i KNOW this...).

optikermänniskan kom fram till mig (SKÖNT med folk som inte kastar sig över en stup i kvarten och frågar hur det går för en), och jag visade henne vad jag hittat.

det är knepigt...
jag VET vad jag passar i, och efter flytten från sundsvall till hudiksvall fick jag lugn nog i själen att börja *tillämpa* det oxå...
när jag bodde i sundsvall så *"älskade"* jag att "göra TVÄRTOM".

när jag började intressera mig för att göra webbsajter (jag knackade html rätt flytande där ett tag), så var de i typ orange och grönt med en massa blippiga gifanimationer, som kunde framkalla epilepsianfall hos känsliga personer.
*nuförtiden* när jag gör webbsajter är de STILRENA och färgkoordinerade.

lotta brukar säga "Du flyttade till hudik och blev NORMAL."
*fnissar*

but i digress (som vanligt)...
jag hittade alltså fem bågar jag tyckte om, men sedan när jag provade dem igen, så utkristalliserade sig en klar vinnare, och den bågen valde jag för mina "alltid"-brillor.
till mina terminalglasögon valde jag en av titanbågarna - främst för att jag ska se skillnad på glasögonen.

hela kalaset kostade 3500 pengar (då ingår försäkring för båda glasögonparen samt härdning av glasen i terrminaglasögonparet).

de skulle skicka ett sms när brillorna är klara - runt den 4:e december.

läser (som vanligt) på aftonbladet.se:

"på lördagen firades för femte gången Världstoalettdagen av wto, world toilet organization.
syftet är att höja standarden för avträden i utvecklingsländerna.
under dagen diskuterades hur 2,6 miljoner, som nu saknar hygieniska faciliteter, ska få papper, toalettborstar och annat, uppger tt-afp.
bland deltagarna märks japans toalettförbund och hälsovårdsdepartementet i thailand."

kan tänka mig att det INTE bidde en massa skitsnack i pauserna...
*fnissar*

läser på aftonbladet.se:

"världens enda lergöksorkester har hamnat i akuta svårigheter. orkestern, som finns i ängelholm och bildades när staden fyllde 450 år 1966, håller på att få slut på förrådet av lergökar, rapporterar sveriges radio kristianstad. nu instrueras de unga orkester- medlemmarna att ta väl hand om sina bräckliga instrument.
tillverkaren i ängelholm har nämligen gått bort och det har varit svårt att att hitta en ny leverantör."

det är UNDERBART med nyheter!
*fnissar*

sifo research international JAGAR mig när det gäller den där jäbra marknadsundersökningen "svensk konsument".

"vi saknar ditt svar på vårt formulär svensk konsument."
FORMULÄR???
det är en 44-sidig svarsBOK. är vad det är!!!
*suckar och himlar med ögonen*

nu har de dessutom skaffat ytterligare mutor: jag får nu ett presentkort på 100 pengar hos åhléns om jag svarar.

hur kan en marknadsundersökning om hur "svensson" shoppar vara opartisk om den som utför marknadsundersökningen lockar med ett presentkort?

*garvar*

ujujuj...
TÄNK om jag hade vetat i fredags det jag fick veta igår!
då hade min helg inte blitt så hemsk som den bidde...

igår kväll bad jag Det Goda ta bort min rädsla, så jag kan höra mitt hjärta...

så vi börjar om.
IGEN.

ett helt dygn utan kontakt - det har inte hänt se'n den 10:e maj i år...
jag är ledsen (vad heter "heartbroken" på svenska?) och rädd...

okej.

jag var på födelsedagsfest hos lotta igår kväll.

efter att ha genomlevt den värsta kvällen och natten på mycket länge (jag kommer inte berätta vad jag till slut gjorde för att faktiskt överleva, för det är nog snudd på olagligt), så var jag igår en aning bakis (både kroppsligt och psykiskt), och drogs med en blixtrande skallebank prexis hela dagen.

anna-lena skopade upp mig (kan meddela att fyrbeningen var MÄKTA irroterad över att behöva stanna hemma!) strax före 17,00, och vi åkte till lotta.

tacos är GOTTIGT!
*ler brett*

allt gick bra tills lottas dator kom fram till tommy nilssons "amelia" - då brast det för mig, och jag började gråta...

amelia

kom amelia, kom vila Dig en stund
Du ska finna vägarna genom alla mörka rum
alla sorgerna Du bär
när Din vän har gett sig av 

jag kan inte ge Dig svar
men bortom alla slott av sand finner Du en hand
jag lovar Dig, Du kan finna ro igen

så kom amelia
ge Din röda mun
låt oss följa vägarna genom alla mörka rum
kom amelia, vi är lika sorgsna Du och jag
men kärlek kommer åter och finner Dig en dag

när Du söker att förstå
när Du inte räcker till
om Du inte orkar gå

men bortom alla steg finner Du en hand
jag lovar Dig, Du kan finna ro igen

så kom amelia
ge Din röda mun
låt oss följa vägarna genom alla mörka rum
kom amelia
vi är lika rädda Du och jag
men kärlek kommer åter och finner Dig en dag

Du måste ge Dig av
för att vända åter
åh, Himlen är Din, bara Du förlåter

så kom amelia

ge Din röda mun
låt oss följa vägarna genom alla mörka rum

kom amelia
vi är lika sorgsna Du och jag
men kärlek kommer åter och finner Dig en dag

kom amelia
vi tar varann i hand
jag vill inte leva här som en människa utan land

kom amelia
vi är lika vackra Du och jag
lyckan kommer åter, finner oss en dag

så kom amelia
kom amelia…
kom amelia…

jag har en rätt ljummen inställning till tommy nilsson måste jag erkänna, men den här låten är *en* av de många jag "fick" av m, och den betyder *MYCKET* för mig...

just nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna lyssna på någon av de låtar m gav mig utan att känna det som om mitt hjärta trasas sönder (igen)...

jag *FASAR* för att höra peter jöbacks "är det här platsen?"...

idag fyller min bästa kompis lotta år.
GRYMmycket grattis på henne, såklart!

*ler brett och spelar en fanfar på min fina röda kazoo*

läste nyss på aftonbladet.se om att skattemyndigheten i en indisk delstat har börjat skicka i-falsett-sjungande eunucker till skattesmitares hus.
eunuckerna ställer sig utanför huset och sjunger "betala skatten! betala skatten!"

jag behöver bara gå till mig själv och hur absolut GALEN jag blir på enformiga gälla ljud för att förstå att de flesta som bidde utsatta för falsettsångseunuckerna skyndade sig att betala skatten för att slippa få fler besök av dem...

KANSKE...

TLÖÖÖTT.
LESS.

jag lufsar omkring i ett vakuum - i limbo.

en knäckt människas sista försök.

så här inför min bloggs ettårsdag (nu på lördag) kan det kanske vara läge att fundra lite på hur själva kalaset ska vara.
det blir ju (väl?) bara *jag* som firar, så "ett kalasset för en person" blir nog bra!


jag vill OXÅ ha vimplar - *fast* jag firar ensam!!!
*surläppen*

glömde ju TOTALT bort att det i förrgår var sex år sedan jag vuxenkonfirmerades!

iofs är det väl inte så konstigt att jag glömde bort det för det är rätt mycket som skvalpar runt i mitt kranium just nu.

hursomhelst så var det alltså hela sex år sedan jag vuxenkonfirmerades - time flies...

konfirmationstiden var en fantastisk resa, och jag är *väldigt* glad över att jag bestämde mig för att stiga ombord på just det tåget.

oslo gospel choirs mässa "gloria" kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...

den senaste veckan har jag lidit av en sajberexistentiell kris.

utan att gå in på saken närmare, så:
jag fick veta att en person som jag trodde fanns i själva verket aldrig funnits.

detta har fått mig att ifrågasätta i stort sett ALLTING när det gäller sajberspäjs, och jag är faktiskt inte säker på NÅ'NTING längre...

jo, EN sak är jag säker på: hade det som nu inträffat inträffat INNAN jag bestämde mig för att träffa m irl hade jag INTE vågat göra det...

som tur är så är jag inte ensam i den här soppan, så jag har ju människor jag kan prata med om detta, men det känns ändå förjäbrigt...

tilliten har fått sig en rejäl törn, och jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas för dem som är *direkt* berörda av det inträffade.

svarsmäjlet från vår nye statsministers mäjlbesvarare gjorde och gör mig IRROTERAD.
och BANNAD.

jag KAN inte "fortsätta ha kontakt med arbetsförmedlingen", för de på arbetsförmedlingen vill inte ha mig där!

senast jag var på arbetsförmedlingen sade människan jag då träffade (hon är den på arbetsförmedlingen här i sta'n som - visserligen enligt *egen* utsago, då, men ändå - har *störst* erfarenhet av människor med "autismliknande tillstånd"): "jo, mumrik, jag har jobbat MYCKET med människor med aspberger! jag VET vad en människa med aspberger BEHÖVER!"

jag tror inte alls hon VET vad "en människa med ASPBERGER behöver - hon vet ju inte ens vad det neuropsykiatriska funktionshindret *heter*!
det heter ASPERGER - inte "aspberger" eller "aschberger"...

när vi skildes åt tog hon mig i hand och sade: "ja, mumrik (vaaarför envisas folk som pratar med en människa som de anser sig stå över med att hela tiden name-droppa ens namn? tror de att de blir mer trovärdiga alternativt mer personliga då? eller handlar det om att de helt inte anser att man är kapabel att inse att de faktiskt pratar med en? eller att de tror att man kommer zona ut och inte komma ihåg att "ja, just, ja: mumrik - det är ju *JAG*, det!"???) - vi får väl se om vi träffas nå'n fler gång!"

VAAA'???
kärringjäbern utgår alltså ifrån att de (hon personligen, till och med, kanske?) blivit av med mig för gott!
mitt funktionshinder har inte på nå't magiskt sätt "försvunnit" under det år jag nu tillbringat på soptippen.
mitt funktionshinder kommer ALDRIG att "försvinna".
jag kommer ALLTID att "tillhöra" kärringjäberns avdelning på arbetsförmedlingen ("rehabavdelningen"), helt enkelt därför att jag i egenskap av en människa med ett funktionshinder inte är speciellt attraktiv på arbetsmarknaden.

"mumrik. det är så här: FÖRST måste Du bli sjukpensionerad - SE'N hjälper vi Dig tillbaka till arbetslivet!"

jag försöker att låta bli att svära, men:

JÄVLAFANHELVETESJÄVLASCHEISSESKITS(KÖNSORD)(KÖNSORD)HELVETSJÄVLASKITFAN!!!

typ så.

*LITE* cred kan de få för att de svarade snabbare än de i det röda laget.
annars är det prexis exakt samma politiska tjurbajs (en oxymoron, det, kanske?) som vanligt:


"Hej, Mumrik.

Tack för ditt brev. Statsminister Fredrik Reinfeldt har bett mig svara dig.

Vi känner empati med din situation, som du delar med många andra i Sverige - alltför många.
De s.k. nystartsjobben som införs, kommer att göra det billigare att anställa dem som har stått utanför arbetsmarknaden en tid.

Du verkar vara en företagsam person som ställer krav och inte ger upp i första taget. Det är bra. Mitt råd är att du fortsätter hålla kontakten med Arbetsförmedlingen. Regeringen avser reformera Ams, så att arbetsförmedlarnas roll i högre grad blir att fungera som "coacher" och ge varje arbetssökande den hjälp just han eller hon behöver för att ta sig ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Den förra regeringen har lämnat efter sig en omfattande arbetslöshet (man kan tala om en ”jobbskuld”), som det kommer att ta många år att arbeta ned. Den största välfärdsreformen vi kan göra är att skapa fler jobb. Därmed ökar allas möjlighet att leva ett bra liv.

Den stora arbetslösheten är också huvudorsaken till att klyftorna ökade under den förra regeringen. Det är denna regerings viktigaste uppgift att öka sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten och utanförskapet. Därmed minskar också klyftorna.

För att jobben ska komma handlar det om detta:

1. Att göra det mer lönsamt att arbeta. Detta gör vi genom dels stramare bidrag och arbetslöshetsförsäkring, dels skattesänkning, som görs i flera steg. Från 1 jan 2007 införs ett jobbavdrag, som ger sänkt skatt för alla som arbetar. Procentuellt sett sänks skatten mest för dem som tjänar minst. Ytterligare två skattesänkningssteg planeras för mandatperioden. I och med dessa, kommer ett normalt LO-hushåll att få 1 000 kr mer i plånboken varje månad. Då är försäkringspremier och a-kasseavgifter medräknade.

2. Att göra det billigare och enklare att anställa.

3. Att göra det mer lönsamt och enklare att starta och driva företag.

4. Att förbättra matchningen mellan lediga platser och arbetssökande.

Gör man allt detta – samtidigt – tyder erfarenheterna på att jobben kommer.

Den nya regeringen har fått ett förtroendeuppdrag från svenska folket. Det förtroendet vill statsministern fortsätta förvalta på bästa sätt

Med vänliga hälsningar,

Linus Adolphson
Brevenheten
Statsrådsberedningen"

ja...

*pustar ut efter knappt tre timmar på sta'n tillsammans med mams och hennes polare britt-inger*

fyra små rätter på sta'ns enda kinarestaurang och sedan te och en biskvi på ett kafé - *MÄTT*!

båda "tanterna" är i stort sett *störblinda* så att de är ute på vägarna och far är ju AAANINGEN läskigt...
*fnissar*
nä - SÅ farligt är det ju inte, men NÄSTAN...

britt-inger är dock RÄTT hörselskadad, och skyller sin NÅGOT höga ljudvolym på att hon inte hör.

jag vet inte HUR många gånger jag sade till dem: "men KAN ni skärpa till er lite? NI kan åka härifrån - JAG måste bo kvar i den här sta'n!"

kan man få ingå i vittneskyddsprogrammet, kanske?
*garvar*

om en timme (förmodligen tidigare, om jag känner henne rätt, och det gör jag ju *flinar*) dyker mams upp utanför huset där jag bor.
vi ska åka ner på sta'n och käka lunch på sta'ns enda kinarestaurang.

vi klarar inte av att umgås längre än i några timmar utan att komma ihop oss om nå't eller irroteras på varandra, så att käka lunch tillsammans och sedan kanske gå en vända i några affärer är en bra kompromiss mellan *mams'* önskan att ha en bra relation med sin dotter och *min* önskan om att slippa en massa tjafs...
*ler lite*

jag tror att det främst handlar om att *jag* känner att navelsträngen klipptes en gång för alla den 17:e december 1967 medan mams känner att hon fortfarande har ansvar för mig aka MÅSTE ha GRYMkoll...

förmodligen känner hon så på grund av att jag "inte är som alla andra" aka jag har ett funktionshinder.
hon har ALTID gått före och sopat och sopat och sopat som en *tok* för att undanröja alla hinder som kunde tänkas komma i min väg...

jag tror inte hon är ensam om att fungera så - de flesta föräldrar till barn med nå't funktionshinder överbeskyddar nog sina barn.

senast vi kom ihop oss vräkte jag till slut ur mig nå't i stil med: "Du måste SLUTA sopa framför mig! jag är VUXEN! jag måste få fatta egna beslut. jag kommer att fatta FEL beslut ibland, men då har jag i alla fall gjort det SJÄLV!"

(förmodligen uttryckte jag mig inte alls så diplomatiskt - jag känner mig själv, och vet att jag i princip tappar ALL kontroll på vad jag säger och framför allt HUR jag säger det när smöret runnit ur bägaren *fnissar*)

efter den "ihopkomningen" hade vi aspelut NOLL kontakt i över ett halvår.
(när jag tänker efter vräkte jag ur mig "Du är en IDDIJOT!" oxå, fast jag minns inte i vilket sammanhang det var. förmodligen ett då jag verkligen TYCKTE att hon är / var en iddijot... *flinar*)

nu är det vinter.

jag tycker inte så värst vidare mykket om vintern.

inte för att det är kallt, utan för att det blir *halkigt*, och det är INTE bra för mitt vänstra knä.

alltså: om jag är *inomhus* kan väl halkigheten utomhus kvitta, men så fort jag sätter min (vänstra) fot utomhus *VET* jag att det bara är en tidsfråga innan jag ligger på backen och hyperventilerar för att hitta andningen igen, för att sedan kunna koncentrera mig på att "vicka tillbaka" knäskålen (som förhoppningsvis stannat innanför kommungränsen)...

allra värst är det när det är nyplogat - ihoppackad snö är banne mig halkigare än blankisen...
eller så är det för att man aka jag är extra försiktig när det är isigt, och att man aka jag lixom slappnar av och glömmer bort att snö är *förrädiskt*...

i vilket fall så är vintern en årstid jag *plågar* mig igenom.