lördagen den 29:e september 2007 - jag har en beardchen!
så var det dags för fyrbeningens höstfrisyr.
detta år bestämde vi oss för att testa nå't nytt:
världens enda (?) beardchen (beardis / löwchen)!
*ler brett och meddelar att torsten själv trivs med sin nya frisyr -hans svans vevar på som attan när vi är ute och går!*
detta år bestämde vi oss för att testa nå't nytt:
världens enda (?) beardchen (beardis / löwchen)!
*ler brett och meddelar att torsten själv trivs med sin nya frisyr -hans svans vevar på som attan när vi är ute och går!*
fredagen den 21:e september 2007 - ledsen och trött
älskade m...
jag är så ledsen...
jag är så ledsen över att jag inte får chansen...
jag är så ledsen över att jag inte duger...
jag är så ledsen över att Du lät mig gå nästan ett helt år och ha ont i magen och hjärtat för att jag VISSTE att nå't var FEL...
jag är så ledsen över att Du först när Din smärta blev för stor kände att Du ville / kunde berätta för mig...
jag är så ledsen...
jag är så ledsen över att Du hellre var tillsammans med någon som gjorde Dig illa...
jag är så ledsen...
---
jag har aldrig känt så här inför en annan människa, och det gör mig förvirrad.
förvirrade människor gör märkliga saker...
"fasen, mumrik, va' jag saknar det här - våra nattliga samtal om galna och djupa saker...", sade Du till mig, den där natten för snart en månad sedan, då Du ÄNTLIGEN berättade sanningen för mig, och sedan lät mig sajberhålla Dig medan Du grät.
och dagen efter var det "hehe" igen - precis som att inget hade hänt...
---
jag ÄLSKAR Dig - fattar Du det???
fattar Du vad det innebär???
det innebär att jag vill Dig VÄL - mer väl än jag nå'nsin velat en annan människa (läskigt nog inkluderar jag mig själv där)...
det innebär att jag KÄNNER när Du har ont och är ledsen - *fysiskt* känner det, alltså...
det innebär att jag blir obeskrivligt (fast jag *försöker* ju beskriva det - jag *är* ju after all en *(be)skrivande* människa) ledsen och sårad över att Du inte fixar att vara rak och ärlig med mig...
Du säger / sade att Du inte vet vad Du ska berätta för mig om vad som händer i Ditt liv, eftersom Du inte vill göra mig ledsen /mer illa än Du hittills gjort.
m...
jag ÄLSKAR Dig, och jag hade hoppats att Du tyckte om mig och litade på mig tillräckligt mycket för att vilja gå igenom det svåra med mig...
mitt hjärta krossas om och om igen, men jag *tar* det...
jag vill bara inte stå utanför och *känna* hur Du blir mer ledsen och illagjord *igen*...
jag vill få möjligheten att välja om jag ska vara Ditt stöd och den öppna famn jag vill vara, förstår Du det?
förstår Du att jag inget hellre vill än att trösta Dig och göra Dig glad när Du är ledsen?
förstår Du att jag inget hellre vill än att dela Din glädje?
förstår Du att jag inget hellre vill än att hålla om Dig och viska i Ditt öra att allt kommer att bli bra, och att jag inte kommer låta dem göra Dig illa?
*jag* förstår det inte, men jag accepterar att det *är* så, för varje gång jag tänker att jag ska gå, och varje gång jag *försöker* göra det, så SKRIKER mitt hjärta åt mig, och jag blir som förlamad och kan inte ta ett enda steg bort, trots att jag VET att mitt hjärta kommer krossas igen och igen och igen och...
jag vet inte om jag kommer orka med att få veta i efterhand om hur Du blivit behandlad igen...
jag vet inte hur länge jag ska kunna hindra mig själv från att skrika åt Dig "men varför får inte JAG chansen, då? varför???"
men än så länge är jag tyst.
än så länge tar jag emot det Du vill ge mig, fast det känns som att jag bara väntar...
jag är så ledsen...
jag är så ledsen över att jag inte får chansen...
jag är så ledsen över att jag inte duger...
jag är så ledsen över att Du lät mig gå nästan ett helt år och ha ont i magen och hjärtat för att jag VISSTE att nå't var FEL...
jag är så ledsen över att Du först när Din smärta blev för stor kände att Du ville / kunde berätta för mig...
jag är så ledsen...
jag är så ledsen över att Du hellre var tillsammans med någon som gjorde Dig illa...
jag är så ledsen...
---
jag har aldrig känt så här inför en annan människa, och det gör mig förvirrad.
förvirrade människor gör märkliga saker...
"fasen, mumrik, va' jag saknar det här - våra nattliga samtal om galna och djupa saker...", sade Du till mig, den där natten för snart en månad sedan, då Du ÄNTLIGEN berättade sanningen för mig, och sedan lät mig sajberhålla Dig medan Du grät.
och dagen efter var det "hehe" igen - precis som att inget hade hänt...
---
jag ÄLSKAR Dig - fattar Du det???
fattar Du vad det innebär???
det innebär att jag vill Dig VÄL - mer väl än jag nå'nsin velat en annan människa (läskigt nog inkluderar jag mig själv där)...
det innebär att jag KÄNNER när Du har ont och är ledsen - *fysiskt* känner det, alltså...
det innebär att jag blir obeskrivligt (fast jag *försöker* ju beskriva det - jag *är* ju after all en *(be)skrivande* människa) ledsen och sårad över att Du inte fixar att vara rak och ärlig med mig...
Du säger / sade att Du inte vet vad Du ska berätta för mig om vad som händer i Ditt liv, eftersom Du inte vill göra mig ledsen /mer illa än Du hittills gjort.
m...
jag ÄLSKAR Dig, och jag hade hoppats att Du tyckte om mig och litade på mig tillräckligt mycket för att vilja gå igenom det svåra med mig...
mitt hjärta krossas om och om igen, men jag *tar* det...
jag vill bara inte stå utanför och *känna* hur Du blir mer ledsen och illagjord *igen*...
jag vill få möjligheten att välja om jag ska vara Ditt stöd och den öppna famn jag vill vara, förstår Du det?
förstår Du att jag inget hellre vill än att trösta Dig och göra Dig glad när Du är ledsen?
förstår Du att jag inget hellre vill än att dela Din glädje?
förstår Du att jag inget hellre vill än att hålla om Dig och viska i Ditt öra att allt kommer att bli bra, och att jag inte kommer låta dem göra Dig illa?
*jag* förstår det inte, men jag accepterar att det *är* så, för varje gång jag tänker att jag ska gå, och varje gång jag *försöker* göra det, så SKRIKER mitt hjärta åt mig, och jag blir som förlamad och kan inte ta ett enda steg bort, trots att jag VET att mitt hjärta kommer krossas igen och igen och igen och...
jag vet inte om jag kommer orka med att få veta i efterhand om hur Du blivit behandlad igen...
jag vet inte hur länge jag ska kunna hindra mig själv från att skrika åt Dig "men varför får inte JAG chansen, då? varför???"
men än så länge är jag tyst.
än så länge tar jag emot det Du vill ge mig, fast det känns som att jag bara väntar...