i huvudet på snusmumriken...

det är snart fyra år sedan jag fick den neuropsykiatriska diagnosen "adhd och damp med autistiska drag"...

*bannat* skönt men samtidigt *bannat* hemskt att få det bekräftat som min mams och jag *"vetat"* hela mitt liv: det är *"nå't"* som "inte stämmer" /  "är fel" med mig...

jag vandrade runt odiagnostiserad inom vuxenpsykiatrin från det jag var 18 till dess jag fyllt 33, men inte *en* enda gång under de åren tänkte någon (förutom mams och jag, då) tanken att det *inte* var nå't *psykiskt* fel som var trasigt med mig...

visserligen skickades jag för "mbd-utredning" när jag var 10 år, men den utredningen resulterade inte i nå'nting, förutom ett "observandum" i en journal: "10-årig flicka som på eget initiativ läser sundsvalls tidning varje morgon."...

förmodligen var det så att det endast var "bråkstakarna" - de störiga killarna - som "fastnade" i mbd-fållan; tysta, "osynliga" flickor *"försvann"* lixom...

nåväl.

jag fortsatte alltså min vandring fram genom livet, och misstänker att de flesta "psykmänniskor" jag så småningom (i vuxen ålder) kom i kontakt med i smyg diagnostiserade mig såsom lidandes av  "reaktiv depression pga taskig barndom"...

tydligen var det som krävdes att jag flyttade från sundsvall...

eftersom jag vid 32 års ålder hunnit övertalas att börja knapra "fontex" (svenskt namn för "prozac"), så flyttades jag över till vuxenpsyk här i hudiksvall när jag flyttade hit i augusti 1999.

jag hann visserligen "slita ut" en "samtalskontakt" på vuxenpsyk här i sta'n oxå, men *sedan* hamnade jag hos den människa som insåg att det måste vara *nå't annat* / nå't *mer* än "bara" *psykiskt*...

hon skickade mig på neuropsykiatrisk utredning, och jag fick så småningom träffa en barnpsykolog (som då var den enda som hade utbildning för att genomföra neuropsykiatriska testningar).

vi träffades två gånger för "samtal" (för att jag sedan skulle känna mig "trygg i testsituationen" *fnissar*), och i slutet av det andra "samtalet" sade psykologen något som kom att bli starten på nå't *alldeles* nytt:

"det här är inget psykiskt - jag skulle inte bli förvånad om det här till slut landar i en adhd- / damp- / aspergerdiagnos...


tiden stannade upp - alla klockor smälte.


tårar
tårar
tårar

SORG

ILSKA

UPPRÄTTELSE


vi satte alltså igång med de olika testerna.

en neuropsykiatrisk utredning är ingenting för *veklingar*, kan jag tala om!
speciellt inte om personen som testas är en människa med *GRYMstor* prestationsångest...

efter varje testtillfälle var jag *helt* slut - tog bussen hem och stapplade isäng för att sova i tre-fyra timmar innan jag kunde börja fungera någorlunda normalt igen...

hade jag vetat att det skulle vara så jobbigt, så hade jag *krävt* att få bli sjukskriven, för att genomgå en neuropsykiatrisk utredning samtidigt som man jobbar eller (som jag) går en utbildning är *TUFFT*...

---

en neuropsykiatrisk utredning består av många olika delar. jag träffade en läkare (psykiater) flera gånger, men bortsett från att jag rätt omgående konstaterade att hon (läkaren, alltså) var en så'n läkare som *jag* förmodligen skulle vara om - *oerhört* intresserad och fascinerad av *"fallet"* / den *kliniska* bilden av patienten, men med ett *urkasst* "bedside manner", så gav den kontakten mig inte särskilt mycket (fast det var väl iofs inte *det* som var meningen med våra träffar heller...*flinar*)...

*test-delen* av utredningen var desto mer intressant, då, ju...

intelligenstest (jag var *livrädd* att testet skulle visa att jag inte var en särskilt begåvad människa! *ler generat*), olika minnestester (för att testa närminne respektive långtidsminne), logiktester, "sunt förnuft"-tester, tester av den verbala förmågan, avkodningstester,