tisdagen den 4:e april 2006 - *GRYM*ÅNGEST
jag har de senaste dagarna haft GRYMångest, och har verkligen fått KÄMPA med (mot?) mig själv för att inte skicka iväg ett HATmäjl till försäkringskassemänniskan...
om det finns någon som hängt med ända från början av den här bloggen, och om denna någon dessutom kommer ihåg vad jag bloggat här, så minns någon kanske att jag torsdagen den 17:e november förra året - strax efter att jag (via mäjl) fått veta att försäkringskassemänniskan "tänker föreslå hel sjukersättning. har du några frågor är Du välkommen att höra av dig." skrev ett mäjl till människan med just en del frågor...
frågorna löd (och lyder fortfarande, eftersom jag inte fått svar på dem):
jag väntar som sagt var fortfarande på svar på dessa frågor, och jag tycker faktiskt jag borde ha rätt att få svar på dem...
jag har sedan i november förvandlats från en någorlunda glad, positiv och optimistisk människa till en människa nästan helt utan hopp.
jag är numera en människa som använder ordet "HAT" fler gånger per dag (om så bara i tanken) än jag tidigare gjort i hela mitt liv sammanlagt...
jag sitter hemma framför datorn och de flesta dagar är den enda människa jag träffar och pratar med irl den som sitter i kassan i lilla kvartersbutiken, dit jag går så gott som dagligen, just för att se och höra andra människor irl...
min ex-läkare anser att jag mår så bra som jag överhuvudtaget kan, medans de som verkligen känner och bryr sig om mig är ledsna och oroliga och undrar var den mumrik de kände och älskade (?) tagit vägen, och om det överhuvudtaget finns hopp om att hon ska lyckas leta sig tillbaka...
i helgen hade jag en massa feltänk.
jag tänkte att jag skulle skriva ett brev och lämna i min lägenhet, så att min mams kunde skicka det till försäkringskassan efter att jag inte finns mer.
tack och lov (eller nå't) lyckades jag (har tappat räkningen på vilken gång i ordningen) kämpa emot den impulsen, så brevet blev inte skrivet den här gången heller, vilket betyder att jag fortfarande andas och existerar, även om jag slutade leva den 17:e november 2005...
om det finns någon som hängt med ända från början av den här bloggen, och om denna någon dessutom kommer ihåg vad jag bloggat här, så minns någon kanske att jag torsdagen den 17:e november förra året - strax efter att jag (via mäjl) fått veta att försäkringskassemänniskan "tänker föreslå hel sjukersättning. har du några frågor är Du välkommen att höra av dig." skrev ett mäjl till människan med just en del frågor...
frågorna löd (och lyder fortfarande, eftersom jag inte fått svar på dem):
- va' i HELVETE håller ni på med???
- vad EXAKT är det du ska 'samordna'???
- hur kan ni sova om nätterna???
- varför är det så jävla svårt för alla som är satta att hjälpa människor i min situation att fatta att jag HAR arbetsförmåga OM jag får HJÄLP med det som är SVÅRT för mig??? om jag vore rörelsehindrad, syn- eller hörselskadad skulle alla jävlar bli involverade i min rehabilitering genom att sänka trösklar, svarva blindkäppar respektive installera hörslingor överallt där jag skulle vistas...
jag har sedan i november förvandlats från en någorlunda glad, positiv och optimistisk människa till en människa nästan helt utan hopp.
jag är numera en människa som använder ordet "HAT" fler gånger per dag (om så bara i tanken) än jag tidigare gjort i hela mitt liv sammanlagt...
jag sitter hemma framför datorn och de flesta dagar är den enda människa jag träffar och pratar med irl den som sitter i kassan i lilla kvartersbutiken, dit jag går så gott som dagligen, just för att se och höra andra människor irl...
min ex-läkare anser att jag mår så bra som jag överhuvudtaget kan, medans de som verkligen känner och bryr sig om mig är ledsna och oroliga och undrar var den mumrik de kände och älskade (?) tagit vägen, och om det överhuvudtaget finns hopp om att hon ska lyckas leta sig tillbaka...
i helgen hade jag en massa feltänk.
jag tänkte att jag skulle skriva ett brev och lämna i min lägenhet, så att min mams kunde skicka det till försäkringskassan efter att jag inte finns mer.
tack och lov (eller nå't) lyckades jag (har tappat räkningen på vilken gång i ordningen) kämpa emot den impulsen, så brevet blev inte skrivet den här gången heller, vilket betyder att jag fortfarande andas och existerar, även om jag slutade leva den 17:e november 2005...
Kommentarer
Trackback