tisdagen den 3:e januari 2006 - musikaliska minnen
inte många låtar man kan spela om man bara kan tonerna c, d och e på en flöjt, kan jag meddela...
påminner lite (fast detta är *betydligt* värre, ju) om när jag en gång för *lääänge* sedan började lära mig spela gitarr...
*intar en pose och ser hur omvärlden försvinner i ett rosa skimmer...*
mams hade bestämt sig för att hon skulle fånga en karl - ni vet hur det kan vara / ÄR...
eftersom just denna karl spelade gitarr, så tänkte min baksluga Moder att hon minsann skulle börja spela gitarr hon oxå - så de skulle ha nå't gemensamt (förutom allt SEX, då *asg*)...
hon anmälde sig alltså till en gitarrkurs och köpte sig en gitarr (säkert var det i *den* ordningen oxå - varifrån har jag annars fått mitt impulsiva sinnelag?), och traskade iväg till sin första kurskväll...
när hon kom hem så ville hon såklart visa vad hon lärt sig, och eftersom jag var ett mycket lättlärt barn (redan då, alltså), så lärde jag mig oxå att spela gitarr...
(det lär väl vara preskriberat nu, ju - det är ju trots allt snart 24 år sedan - så jag kanske törs erkänna det: den *främsta* anledningen till att jag ville lära mig spela gitarr var att jag - utan att fatta det - hade kärat ner mig nå't alldeles BANNAT i nicole... ni vet, den där söta tyskan som sjöng "ein bisschen frieden" så hela europa smalt... *ler generat och skrapar med foten i bloggruset*)
det första ackordet mams fick lära sig var a - det lättaste av de lätta: "en häst går där alldeles ensam", och hästen går där på andra bandet...
sedan följde i mer eller mindre rask takt ackorden d och e7, och sedan kunde vi vips (nåja...) spela "flikkan i havanna", vilken kom att ligga (låten, alltså - flikkan *sitter* ju som bekant...) på vår topplista i flera månader - den ENDA låt som låg där till en början, faktiskt...
nåväl...
när mams väl hade snarat karl'n, så svalnade gitarrspelningsintresset ( *sjåkkerande*, hur lite stick-to-it-iveness vissa har, eller hur???), men *jag* fortsatte minsann att spela, jag...
påminner lite (fast detta är *betydligt* värre, ju) om när jag en gång för *lääänge* sedan började lära mig spela gitarr...
*intar en pose och ser hur omvärlden försvinner i ett rosa skimmer...*
mams hade bestämt sig för att hon skulle fånga en karl - ni vet hur det kan vara / ÄR...
eftersom just denna karl spelade gitarr, så tänkte min baksluga Moder att hon minsann skulle börja spela gitarr hon oxå - så de skulle ha nå't gemensamt (förutom allt SEX, då *asg*)...
hon anmälde sig alltså till en gitarrkurs och köpte sig en gitarr (säkert var det i *den* ordningen oxå - varifrån har jag annars fått mitt impulsiva sinnelag?), och traskade iväg till sin första kurskväll...
när hon kom hem så ville hon såklart visa vad hon lärt sig, och eftersom jag var ett mycket lättlärt barn (redan då, alltså), så lärde jag mig oxå att spela gitarr...
(det lär väl vara preskriberat nu, ju - det är ju trots allt snart 24 år sedan - så jag kanske törs erkänna det: den *främsta* anledningen till att jag ville lära mig spela gitarr var att jag - utan att fatta det - hade kärat ner mig nå't alldeles BANNAT i nicole... ni vet, den där söta tyskan som sjöng "ein bisschen frieden" så hela europa smalt... *ler generat och skrapar med foten i bloggruset*)
det första ackordet mams fick lära sig var a - det lättaste av de lätta: "en häst går där alldeles ensam", och hästen går där på andra bandet...
sedan följde i mer eller mindre rask takt ackorden d och e7, och sedan kunde vi vips (nåja...) spela "flikkan i havanna", vilken kom att ligga (låten, alltså - flikkan *sitter* ju som bekant...) på vår topplista i flera månader - den ENDA låt som låg där till en början, faktiskt...
nåväl...
när mams väl hade snarat karl'n, så svalnade gitarrspelningsintresset ( *sjåkkerande*, hur lite stick-to-it-iveness vissa har, eller hur???), men *jag* fortsatte minsann att spela, jag...
Kommentarer
Trackback