i huvudet på snusmumriken...

*läser på aftonbladet.se vad karin didrichsen säger*

"Jag är inte en del av arbetsmarknaden, så är det bara. Skadan är klassad som kronisk, alltså utan större chans till förbättring.
 
  På grund av skadan finns det få jobb att söka och jag klassas som lat i stället. Det är mycket enklare än att se vad skadan har gjort med mig. Att veta att man blir klassad som lögnare och att ingen tror på en, gör situationen väldigt svår.

  Jag vet vad jag kan och inte kan. Men hur ska jag kunna ta mig in på arbetsmarknaden när jag bemöts med nonchalans och tvivel?

  Med rätt förutsättningar kan jag jobba, och jag VILL jobba. Men när alla ser på mig så som dom gör, har jag inte en chans.
  
   Jag står utanför och ser på, hur andra lever som riktiga människor ska leva. Jobb är lika med identitet, och vad har då jag för identitet? Jag som inte kan jobba med det jag mest av allt vill och som ständigt bemöts på ett sätt, som får mig att känna mig som ett kryp knappt värd att spotta på."


*känner igen. känner igen MYCKET.*

inte särskilt lätt när man (aka JAG) är 38, har adhd, damp och autismspektrum heller, kan jag meddela...