i huvudet på snusmumriken...

när jag tänker på de drygt 16 000 pengarna, så får jag lite "PANIK", nästan...

 

känns ungefär som när jag 1990 vann första pris i ett reselotteri - ett presentkort på 8 500 pengar!

*innan* jag fick reda på att jag vunnit, så hade jag HUR många drömmar som helst om vart jag skulle resa *OM* jag vann...

(ungefär samma resonemang som mina tankar om att köpa en skraplott och ha den kvar, oskrapad, för att i alla fall kunna *drömma* om att jag vunnit... om jag skrapar den och det inte är nå'n vinst kommer jag bli besviken, ju...)

när jag fick veta att jag faktiskt *HADE* vunnit fick jag just *"PANIK"* - helt plötsligt var jag ju tvungen att *bestämma mig* för *VART* jag ville resa!

dessutom *vet* jag att jag är HUR lik farsan som helst oxå i det här fallet:

han prövade på en MASSA saker (både när det gäller arbetsuppgifter och fritidsintressen), och DUKTIG på allt han prövade på var han oxå (där skiljer vi oss åt, dock...  måste bero på att *jag* förutom autismspektrum [vilket jag ju misstänker att oxå han hade] även har damp och därför inte alls är nå'n stjärna när det gäller motorik), vilket ju är en BRA egenskap (att vara flexibel och orädd att pröva på nya saker, menar jag)!

*tänker att jag kommit LÅNGT när jag kan tänka / se / "erkänna" att han faktiskt hade BRA egenskaper oxå*

i "fritidsintresseväg" testade han bland annat kommunikationsradiopratande, flugfiske, champinjonodling, finsnickeri och faktiskt oxå fotografering :o)!

han köpte sig fina utrustningar / redskap varje gång han fick ett nytt fritidsintresse, men han "tröttnade" (handlar nog inte om "att tröttna" EGENTLIGEN - han [och nu *spekulerar* jag ju bara, eftersom jag inte vet nå't om hur han resonerade, men om jag tänker på att han och jag var väldigt lika och sedan tänker på hur *jag* fungerar, så...] handlar mer om att nå't annat "tar över", lixom... om inget annat kommer in i medvetandet och "kräver" uppmärksamhet, så fortsatte han helt enkelt att vara intresserad av det han var intresserad av!) ofta...

alltså slängde han ut ("bort"?) rätt många pengar genom åren, på så'nt han sedan tyckte var "tråkigt" och "ointressant", eller åtminstone inte *lika* intressant som det han *NU* var intresserad av...

*jag* har gjort likadant flera gånger...

jag är därför *VÄLDIGT* glad och inte så lite *STOLT* över mig själv att jag inte rusat iväg (antingen irl eller i sajberspäjs) och köpt en massa saker som jag *bara "MÅSTE"* ha!
:o)