i huvudet på snusmumriken...

efter ett tag tar man på sig mobbningsofferrollen.

när jag gick i sexan så vågade min mams ÄNTLIGEN tala om för farsan att hon ville skiljas.
jag tänker inte hänga ut någon, men vår "familj" var verkligen DYSFUNKTIONELL.

efter en massa hemskheter flyttade så mams, min lillebror och jag in till sundsvall, och jag började sjunde klass på en skola som var BETYDLIGT större än den "bonnskola" jag gick i på låg- och mellanstadiet.
snacka om att steget för mig bidde GIGANTISKT!

i alla fall...
på sommarlovet mellan sexan och sjuan lärde jag känna en kille som skulle gå i min klass på högstadiet.
eftersom han var halvamerikan, så tänkte jag att jag utan risk kunde tala om att jag var halvtyska.
FEL.

när skolan började så började mobbningen om, fast jag nu alltså inte längre gick i samma klass som de som började mobba mig där i tredje klass.
steven var nämligen "vänlig" nog att tala om för påjjkarna i min klass att jag var halvtyska, och eftersom vi nu hade fått lite fakta om andra världskriget (jag har alltid *"hatat"* historia), och mitt förnamn börjar på g och innehåller ett b så bidde mitt nya öknamn goebbels.

jag SKÄMDES för att vara halvtyska.
jag SKÄMDES nå't så FRUKTANSVÄRT.
den SKAM som det tyska folket bär på delade jag.

det som gjorde allting så mykket jobbigare var att jag inte kunde prata om det här hemma, eftersom jag gick ifrån skolan där jag blev mobbad för att jag är halvtyska och hem för att bli slagen och hånad av den som var anledningen till att jag är halvtyska.

jag hade inga kompisar i sjuan heller.
jag pratade med skolvärdinnan och min klassföreståndare på rasterna - på klassiskt aspiemanér funkade jag bättre med folk som var äldre och yngre än jag själv.

i åttan hände nå't, dock...

elisabeth började i vår klass.

elisabeth hade bott flera år i madrid, eftersom hon är halvspanjorska.
hon var rolig, snäll och söt (jodå - jag var omedvetet förälskad i henne i MÅNGA år *flinar*) och blev snart väldigt omtyckt av alla.
knepigt nog så såg hon mig, och vi blev BÄSTISAR.
det var UNDERBART!
vi hade samma sjuka humor, och garvade MYKKET.

mobbningen avtog efter att vi bidde kompisar, och mina tankar på att ta livet av mig för att jag helt enkelt inte ORKADE längre försvann.

när så nicole vann eurovisionsschlagerfestivalen (den 24:e april 1982 - det är i det närmaste en flaggdag hos mig, för det var STORT *fnissar*) med "ein bisschen frieden" för tyskland så fanns det ÄNTLIGEN nå'nting jag kunde vara STOLT över när det gällde tyskland, och efter den dagen har jag inte skämts över mitt ursprung.

låter säkert GRYMfånigt, men så var och är det...