i huvudet på snusmumriken...

läser på aftonbladet.se om mobbning.
konstaterar att det inte längre gör ONT, men ärren kommer ALLTID finnas där...

när jag började skolan var jag nästan ett år äldre än mina klass"kamrater".
jag hade börjat skolan som vanligt, men eftersom jag är född så sent på året (en vecka före julafton), så var jag typ *yngst* i *den* klassen, och dessutom bedömdes jag efter ett tag inte vara "skolmogen" (TÄNK om jag fått min npf-diagnos *då* - va' MYKKET scheisse jag hade sluppit *ta* då, från lärare och andra!), så jag hann gå en termin, och sedan flyttade jag och min "familj" (är inte riktigt kompis med det ordet än, fast "pappa" är ett MYKKET svårare ord - jag mår nästan FYSISKT illa av att uttala det...) från harmånger (hälsingland) till sundsvall (strax söder om den sta'n, faktiskt), och på hösten fick jag så börja i ettan IGEN.

jag hade rätt många saker emot mig vid skolstarten.

• jag var NY.
• jag hade redan då underlängd
• mina tänder pekade åt olika håll
• på grund av min "motoriska klumpighet" (som nästan 30 år senare skulle diagnostiseras som damp) så var jag GRYMkass på saker som hoppa hage, hoppa twist och spela fotboll
  
  

detta var dock inte den främsta anledningen till att jag blev utsedd till skolans mobbingoffer nummer ett.

min lågstadielärare (siv - en UNDERBAR lärare, som jag tyckte om *MYKKET*) insåg att jag var en språkmänniska, och därför "myglade" hon så jag fick hemspråksundervisning (jag skulle förmodligen egentligen inte ha haft det, eftersom vi pratade svenska hemma, och jag knappt hade nå'n kontakt med min farmor och mina övriga tyska släktingar).

i tredje klass fick jag börja med hemspråksundervisning i tyska.
min första hemspråkslärarinna hette elisabeth och kom från schweiz.

jag hade ingen som helst aning om vare sig det tyska språket eller den tyska kulturen, eftersom min farsa VÄGRADE befatta sig med nå'n annan del av den tyska kulturen än käsekuchenbakandet.
inte för att han medvetet förvägrade oss (min lillebror och mig) vårt tyska kulturarv, utan för att han hade så fasansfulla minnen från sin barndom under andra världskriget och efteråt att han helt enkelt "stängt av" den delen av sitt inre.

mams har berättat bland annat att när tv-serien "förintelsen" sändes, så satt farsan bara och grät.

medan jag skriver detta kommer tårarna.
inte så mycket för mobbningen, utan för alla tankar och minnen som poppar upp i samband med att jag skriver om farsan.
om två dagar är det ett år se'n han dog.
(jag skrev först ""om två dagar har han varit död i ett år"...)

anyway...
skolan jag gick i var en riktig "bonnskola", och "alla" som gick i den (förutom mumrik, då, och en flikka som var adopterad från korea) tillhörde släkter som bott i närheten av skolan i flera hundra år så utbölingar gjorde sig ICKE besvär...

i trean fick jag alltså börja med hemspråksundervisning.
det betydde att jag en gång i vecka blev *ännu* mer annorlunda än jag varit tidigare - jag gick ju ifrån den "vanliga" undervisningen och "försvann" för att göra Gudvetvad (tänkte nog de andra ungarna i klassen) i en timme.

efter ett tag fick de andra ungarna reda på att jag fick undervisning i tyska, och det bidde början på fem års HELVETE.

jag vet inte *hur* det gick till, men jag TROR inte att ungar förr i tiden hade speciellt mycket hum om saker som "andra världskriget" och "nazister" vid 10 års ålder, så jag misstänker att några av föräldrarna förde "kunskapen" om det tyska folkets skamfilade rykte vidare till sina telningar, för helt plötsligt började ett gäng påjjkar i min klass kalla mig "hitlerunge", "judemördare" och "nazist"...

detta spred sig sedan vidare och till slut hade det nått till sexorna, och BENGAN.
bengan var skolans buse numero uno, och jag minns att jag tänkte på honom som svarte petter (i disneys tappning).

BENGAN (och hans lillebror MEPEN) var tillsammans med ingemar s och hans s och pär n (de två sistnämnda var kusiner och HATADE varandra, men gaddade ihop sig mot andra) mina plågoandar, medan övriga "bara" var medlöpare som förmodligen inte vågade säga ifrån av rädsla för att själva bli utsatta för mobbningen.
 
jag blev aldrig slagen, men ord och utfrysning gör mer ont än slag och sparkar.

jag har några "snapshot"-minnen, men det som poppar upp först är hur jag står upptryckt mot en husvägg (på en byggnad en bit ifrån skolbyggnaden - lämpligt nog alltså utom synhåll för skolvärdinnan astrid) med en mobbhop framför mig som VRÅLAR de öknamn de gett mig...

den upplevelsen gjorde att jag under MÅNGA år inte kunde förmå mig själv att ställa mig upp inför en grupp, vilket fick förödande konsekvenser för min fortsatta skolgång (många är de betyg som jag fått som är betydligt sämre än de skulle ha varit, på grund av att jag helt enkelt inte fixade att redovisa inför klassen)...

sedan var det gången som visade att det fanns folk som VÅGADE visa mig att alla inte var rädda för att bli utsatta för att bli "mobbad by association".

jag tror jag gick i fyran.
det var lunch, och det var förmodligen gröt den dagen, för jag minns att vi fick apelsinjuice, och det fick vi bara de dagar det var risgrynsgröt till lunch.
jag hade satt mig vid ett bord, och satt med ryggen mot "grishinken".
ingemar s kommer för att skrapa ur sin gröttallrik och slänga sin plastmugg.
han tittar ner i sin mugg och ser att det finns lite "apelsinjuiceskum" kvar på botten av muggen, och då gör han det första som en människa tänker på i det läget: håller muggen uppochner över mitt huvud, så "apelsinjuiceskummet" glider ner i mitt hår.

jag fick helt enkelt NOG den dagen.
jag reste mig upp och rusade upp till klassrummet och sedan ut från skolan.

jag bodde en bra bit från skolan, och fick därför skolskjuts (taxi), men den dagen struntade jag i det.
jag brydde mig inte ens om att ta på mig skorna - jag skulle bara BORT.
ingen av lärarna såg mig, men en av mina klasskamrater (inga citationstecken den här gången),  sofia, som kommit ny till vår klass i fyran och som bodde alldeles i närheten av skolan, sprang efter mig och sade att jag kunde få komma hem till henne och tvätta håret.

wow.
det var FÖRSTA gången nå'n sagt ifrån eller åtminstone sagt *nå't annat* - det var VÄRLDSOMVÄLVANDE.

vi gick hem till henne, och förmodligen tvättade jag håret, men det minns jag inte.
det jag minns är att sofia hade en undulat (jag tror den var vit), och att hon berättade att hon hade en häst (fritte? frippe? *minns inte*).

jag tänker ibland på sofia, och önskar jag visste var hon finns idag...
jag skulle vilja att hon visste att hon den där gången för länge sedan gav mig HOPP...
*TACK* sofia, wherever you are!

hur det gick för mina mobbare i livet?
pja...

jag vet inte så mycket mer än att ingemar s var besatt av bilar senast jag såg och hörde honom (jag satt på bussen och fick kämpa med mig själv för att inte kliva av när han klev på. jag lyckades bemästra fysiska illamåendet och lyssnade medan han - som inte kände igen mig - pratade med nå'n kompis).

hans s träffade jag långt senare på sjukhuset - jag var på väg för att hälsa på morsan (som jobbade där), när jag mötte honom i entrékorridoren, utanför affären.
han berättade att han låg på psyk efter att ha försökt ta sitt liv.
jag skäms inte ett dugg för att tala om att jag när han berättade det kände mig GLAD.
numera, med mer distans till det hela och framför allt mer kunskap om mobbningsprocessen, inser jag ju att det som mobbar är de som mår dåligt, och i ett försök att bli av med det dåliga måendet tar ut det på människor i sin närhet.

BENGAN och MEPEN, då?
jo, det gick nog inte så bra för dem heller, tror jag.
jag TROR bengan bidde lite halvkriminell, så jag var nog inte HELT fel ute när jag tänkte på honom som svarte petter...