onsdagen den 1:a november 2006 - mamsfundror
om en timme (förmodligen tidigare, om jag känner henne rätt, och det gör jag ju *flinar*) dyker mams upp utanför huset där jag bor.
vi ska åka ner på sta'n och käka lunch på sta'ns enda kinarestaurang.
vi klarar inte av att umgås längre än i några timmar utan att komma ihop oss om nå't eller irroteras på varandra, så att käka lunch tillsammans och sedan kanske gå en vända i några affärer är en bra kompromiss mellan *mams'* önskan att ha en bra relation med sin dotter och *min* önskan om att slippa en massa tjafs...
*ler lite*
jag tror att det främst handlar om att *jag* känner att navelsträngen klipptes en gång för alla den 17:e december 1967 medan mams känner att hon fortfarande har ansvar för mig aka MÅSTE ha GRYMkoll...
förmodligen känner hon så på grund av att jag "inte är som alla andra" aka jag har ett funktionshinder.
hon har ALTID gått före och sopat och sopat och sopat som en *tok* för att undanröja alla hinder som kunde tänkas komma i min väg...
jag tror inte hon är ensam om att fungera så - de flesta föräldrar till barn med nå't funktionshinder överbeskyddar nog sina barn.
senast vi kom ihop oss vräkte jag till slut ur mig nå't i stil med: "Du måste SLUTA sopa framför mig! jag är VUXEN! jag måste få fatta egna beslut. jag kommer att fatta FEL beslut ibland, men då har jag i alla fall gjort det SJÄLV!"
(förmodligen uttryckte jag mig inte alls så diplomatiskt - jag känner mig själv, och vet att jag i princip tappar ALL kontroll på vad jag säger och framför allt HUR jag säger det när smöret runnit ur bägaren *fnissar*)
efter den "ihopkomningen" hade vi aspelut NOLL kontakt i över ett halvår.
(när jag tänker efter vräkte jag ur mig "Du är en IDDIJOT!" oxå, fast jag minns inte i vilket sammanhang det var. förmodligen ett då jag verkligen TYCKTE att hon är / var en iddijot... *flinar*)
vi ska åka ner på sta'n och käka lunch på sta'ns enda kinarestaurang.
vi klarar inte av att umgås längre än i några timmar utan att komma ihop oss om nå't eller irroteras på varandra, så att käka lunch tillsammans och sedan kanske gå en vända i några affärer är en bra kompromiss mellan *mams'* önskan att ha en bra relation med sin dotter och *min* önskan om att slippa en massa tjafs...
*ler lite*
jag tror att det främst handlar om att *jag* känner att navelsträngen klipptes en gång för alla den 17:e december 1967 medan mams känner att hon fortfarande har ansvar för mig aka MÅSTE ha GRYMkoll...
förmodligen känner hon så på grund av att jag "inte är som alla andra" aka jag har ett funktionshinder.
hon har ALTID gått före och sopat och sopat och sopat som en *tok* för att undanröja alla hinder som kunde tänkas komma i min väg...
jag tror inte hon är ensam om att fungera så - de flesta föräldrar till barn med nå't funktionshinder överbeskyddar nog sina barn.
senast vi kom ihop oss vräkte jag till slut ur mig nå't i stil med: "Du måste SLUTA sopa framför mig! jag är VUXEN! jag måste få fatta egna beslut. jag kommer att fatta FEL beslut ibland, men då har jag i alla fall gjort det SJÄLV!"
(förmodligen uttryckte jag mig inte alls så diplomatiskt - jag känner mig själv, och vet att jag i princip tappar ALL kontroll på vad jag säger och framför allt HUR jag säger det när smöret runnit ur bägaren *fnissar*)
efter den "ihopkomningen" hade vi aspelut NOLL kontakt i över ett halvår.
(när jag tänker efter vräkte jag ur mig "Du är en IDDIJOT!" oxå, fast jag minns inte i vilket sammanhang det var. förmodligen ett då jag verkligen TYCKTE att hon är / var en iddijot... *flinar*)
Kommentarer
Trackback