lördagen den 27:e januari 2007 - bokslut (?)
man känner inte en annan människa innan man sett hur hon lämnar en kärleks- eller vänskapsrelation.
detta har jag kommit fram till när jag försökt fundra ut vad jag lärt mig genom att älska m.
jag ångrar absolut inte att jag vågade närma mig henne, för jag har lärt mig MYCKET genom att göra det, men just nu har jag ONT - förjävligt ont.
jag försöker att inte tänka att det vi delade och det hon sade innan vi träffades irl bara var "spel", att det inte var *äkta*, men...
jag har i vilket fall som helst kommit fram till att jag inte fixar att vara "kompis" alternativt "polare" med henne - får jag inte vara hennes VÄN så måste jag tacka nej, eftersom det vi delade innan vi träffades irl (och det vi delade helgen när vi var tillsammans) är mer värt för mig än "bara" kompisskap.
att sitta och sajberhålla om henne den natten hon grät för första gången på flera år var en gåva - en välsignelse; det var som att vara med när någon föds...
jag har inte ont "bara" för att hon inte vill ha mig.
det som gör ojämförligt mest ont är att jag i hennes tänk inte verkar vara värd ärlighet.
jag skulle gjort VADSOMHELST för henne...
jag skulle så GÄRNA ha "tämjt" henne, och visat alternativt lärt henne att lita på att det inte är farligt att visa sig / vara "svag" eller "liten", eller att gråta...
jag skulle älskat att hålla om henne..
så blev det nu inte, och jag sörjer det som inte blev.
men mest av allt sörjer jag att hennes ord inte var värda nå't - inte EGENTLIGEN.
så jag har bestämt mig för att jag inte kommer agera hennes sajberkomiker på dagarna längre, för hon kan inte i ena sekunden säga "Du måste försöka släppa mig på DET sättet!" för att i nästa sekund (eller några veckor senare) skicka sms i stil med: "var ÄÄÄR du? jag saaaknar dig!" när jag inte är inloggad på msn, vilket jag alltså emellanåt försöker att inte vara, eftersom hon ju sagt åt mig att släppa henne.
jag brände mig REJÄLT på henne, men jag vill inte längre dö för att hon inte känner för mig som jag gör för henne.
*snipp*
detta har jag kommit fram till när jag försökt fundra ut vad jag lärt mig genom att älska m.
jag ångrar absolut inte att jag vågade närma mig henne, för jag har lärt mig MYCKET genom att göra det, men just nu har jag ONT - förjävligt ont.
jag försöker att inte tänka att det vi delade och det hon sade innan vi träffades irl bara var "spel", att det inte var *äkta*, men...
jag har i vilket fall som helst kommit fram till att jag inte fixar att vara "kompis" alternativt "polare" med henne - får jag inte vara hennes VÄN så måste jag tacka nej, eftersom det vi delade innan vi träffades irl (och det vi delade helgen när vi var tillsammans) är mer värt för mig än "bara" kompisskap.
att sitta och sajberhålla om henne den natten hon grät för första gången på flera år var en gåva - en välsignelse; det var som att vara med när någon föds...
jag har inte ont "bara" för att hon inte vill ha mig.
det som gör ojämförligt mest ont är att jag i hennes tänk inte verkar vara värd ärlighet.
jag skulle gjort VADSOMHELST för henne...
jag skulle så GÄRNA ha "tämjt" henne, och visat alternativt lärt henne att lita på att det inte är farligt att visa sig / vara "svag" eller "liten", eller att gråta...
jag skulle älskat att hålla om henne..
så blev det nu inte, och jag sörjer det som inte blev.
men mest av allt sörjer jag att hennes ord inte var värda nå't - inte EGENTLIGEN.
så jag har bestämt mig för att jag inte kommer agera hennes sajberkomiker på dagarna längre, för hon kan inte i ena sekunden säga "Du måste försöka släppa mig på DET sättet!" för att i nästa sekund (eller några veckor senare) skicka sms i stil med: "var ÄÄÄR du? jag saaaknar dig!" när jag inte är inloggad på msn, vilket jag alltså emellanåt försöker att inte vara, eftersom hon ju sagt åt mig att släppa henne.
jag brände mig REJÄLT på henne, men jag vill inte längre dö för att hon inte känner för mig som jag gör för henne.
*snipp*
Kommentarer
Postat av: Ulrika
Varje steg du tar gläder mig.
*kram*
Trackback