i huvudet på snusmumriken...

älskade m!


förmodligen tycker Du inte om att jag kallar Dig så, men idag tar jag mig den rätten.
idag är det ett år sedan vi träffades irl.

så mycket längtan...
jag var så lycklig då, när jag satt på bussen ner till Dig - såg SÅ fram emot att träffa Dig "på riktigt"!

jag *trodde* verkligen jag hittat min soulmate, och för första gången i mitt liv var jag inte rädd.

det var så konstigt...
fem och en halv vecka tidigare hade jag läst Ditt qruisermess, läst och tittat på Din sida på qruisern, och jag VISSTE.

jag VISSTE att Du skulle komma att betyda MASSOR för mig, och att Du skulle lära mig MYCKET.

det tog ett litet tag - några veckors *tät* kontakt (gode moses - när *sov* vi???), men så plötsligt en dag VISSTE jag *detta* oxå: jag älskade Dig.

efter ytterligare några veckor var jag dessutom förälskad.

när vi bestämde att vi skulle *ses* så var jag först lite "nojjig", men jag *visste* ju, så jag satte mig på bussen och manade på chauffören.

jag fattar ännu inte hur jag vågade träffa Dig irl...
jag förstår inte varför jag inte alls var rädd, men jag tackar Det Goda för det...

att se Dig stå och vänta på mig...

för mig var allt så naturligt - kändes så RÄTT.
förmodligen för att jag lät mitt hjärta leda mig.

TACK OCH LOV att jag gjorde det, för jag gjorde och sade ingenting som jag ångrar, och jag menar varje ord än idag.

det är ju en klyscha, men det kändes som att komma *hem*.
Du hjälpte mig att bli HEL...

jag är *fortfarande* en HEL människa, men mitt hjärta har blivit ordentligt tilltufsat.

(jag tror nog fortfarande på Gud, men jag *litar* inte på Honom (?), och jag kräver fortfarande svar på "VARFÖR?")


som sagt...
idag minns jag.
och jag gråter. MYCKET.
men jag *ler* också.

och jag kommer älska Dig ALLTID.


Kram,

mumrik