tisdagen den 27:e november 2007 - smålänningar är idioter!
om Du som läser detta är smålänning, så ber jag om ursäkt, men för tillfället ger jag inte mycket för er.
okej...
istället för att ringa till min äldsta brorsdotter och gratulera henne på födelsedagen blev jag sittandes i på msn, på internet och i telefon med helt andra människor än nelly stora delar av kvällen.
en av mina sajbervänner - en av dem jag känt längst - mår riktigt jäbra inte alls bra.
jag ringde därför 112, och blev vidarekopplad till polisen i kalmar (för hon bor där), och berättade det jag visste om henne och hur hon mår.
detta *att* jag ringde var en big deal, eftersom jag av och till drabbas av telefonskräck, och att ringa 112 är ju rätt "nerve-wrecking" även om man *inte* har telefonskräck.
polistänstemanskvinnan aka kärringjäveln jag fick prata med visade sig HELT oförstående, och ifrågasatte mig hela tiden.
det *är* ju lixom så att de flesta människor jag har kontakt med via nätet och msn vet jag bara förnamnet på, men så är det ju (väl?) för de flesta som chattar och msnar, så det är ju inget *märkligt*.
"hur kan det komma sig att du inte vet efternamnet på denna person, när du vet *förnamnet*?"
"msn? menar du på interNET (observera betoningen), alltså?"
DOH.
"det är som att leta en nål i en höstack.", sade polistjänstemanskvinnan aka kärringjäveln.
"har du inga fler uppgifter om henne?"
GAAAH...
"jo, det har jag, men jag tänker ju inte lämna ut dem till DIG!"
sade jag inte.
för det hade jag ju inte.
men jag TÄNKTE det.
jag tänkte även något annat, men det skulle dröja några timmar innan jag sade det.
till slut insåg jag ju att hon inte tänkte lyfta ett finger och knappa in de uppgifter jag hade om min sajbervän i sitt register för att kolla hur många kalmarbor de stämde in på, så jag bockade artigt, tog i hand, tackade för hjälpen och lade på luren.
gjorde jag ju inte.
men jag *svor* åtminstone inte åt henne, och hon fick inte veta vad jag döpt om henne till heller.
nya tag.
jag sökte på internet (interNET) och fick fram telefonnummer till ett ställe där de BORDE veta vem min sajbervän är, om hon varit där.
jag ringde dit, men det var upptaget.
LÄNGE.
till slut fick jag prata med en växeltelefonist aka växeltelefonisten (puss på henne - kalmars och förmodligen smålands vettigaste person!), och hon kopplade mig vidare till akutpsyk (efter jag berättat om läget).
på akutpsyk svarade syster nå'nting *minns inte* aka nurse ratched.
"HUDIKSVALL???"
"ja."
jag tänkte dock "tror smålänningar att internet (interNET) består av två konservburkar och ett snöre???
själva GREJEN med internet (interNET) är ju att man kan ha kontakt med folk som bor lite längre bort än nästgårds!!!"
återigen rabblade jag upp info om läget, samt de få uppgifter jag hade.
"hur ska vi veta vem det är?"
"hur vet du att hon heter det förnamn du uppgett? hon kan ju heta nå't HELT annat?"
"varför vet du inte hennes efternamn när du vet hennes förnamn?"
"har du barn i internetåldern?"
frågade jag.
"ja, det har jag."
"då borde du veta att de flesta kontakter man har där känner man bara till förnamnet på."
syster nå'nting aka nurse ratched knappade i alla fall lite på en dator, och sade sedan
"det finns 300 med det förnamnet i kalmar."
"ja, jag såg på eniro att det hade varit bättre om hon hetat *chubacca*, men nu GÖR hon ju inte det - work with me, you moron!"
sade jag inte.
"är alla de 26 år?"
sade jag dock.
"nej, det vet jag inte."
"men det måste väl finnas NÅ'N som har befogenhet att trycka på *en* knapp till, och på så sätt sortera ut de som det SKULLE kunna vara?"
"nej - det är sekretess."
ÅÅÅH, DIN IDDIJOOOT!
tänkte jag.
"vi har ingen uppsökande verksamhet."
då gav jag upp även där, och i'm afraid att jag var rätt brutal emot syster nå'nting aka nurse ratched.
jag sade nämmeligen:
"men okej, då får hon väl dö, då - ha det så trevligt!"
och sedan lade jag på.
PSYKPERSONAL.
finns inte många som jobbar inom psykiatrin som är på rätt plats i sitt yrkesliv.
vid det här laget hade min sajbervän börjat misstänka vad jag höll på med, så det var - kände jag - ingen idé att ljuga om det, så jag sade "jag kan hälsa från syster nå'nting på akutpsyk."
min sajbervän bidde INTE glad.
"det är verkligen snällt av dig, men jag vill verkligen inte."
då brast det för mig, efter så mycket frustration och irrotation, så jag sade "okej... det var fint att känna Dig! jag söker upp Dig när jag kommer till körsbärsdalen.", och sedan loggade jag ut från msn.
jag ringde lotta, och BÖNFÖLL henne om att komma och skopa upp mig och torsten för att åka till mcdonald's, eftersom jag behövde komma hemifrån.
hon kom förbi och skopade upp oss, och sedean åkte vi via mcdriven hem till henne och kollade på "i rehabilitate dogs, i train people. i am da DOGWHISPERER!" - cesar millan.
strax efter midnatt kom torsten och jag hem igen, och då var min sajbervän inte inloggad på msn.
jag snackade med en annan sajbervän, som snart är färdigutbilddad sjuksköterska, och hon tyckte jag skulle ringa polisen igen.
"men jag har ju inte tillräckligt med uppgifter för att de ska hitta henne? och dessutom var jag inte speciellt snäll när jag ringde första gången, eftersom jag var så frustrerad och orolig."
hon sade då "pröva birthday.se".
jag knappade in min sajberväns förnamn, födelseår och bostadsort, och det fanns EN det stämde in på.
jag körde då det namnet på eniro.se, och fick så fram telefon och adress.
efter det ringde jag 112 igen.
"HUDIKSVALL???"
sade polistjänstemanskvinnan (tack och lov hade kärringjäveln jag pratade med första gången jag ringde gått hem för kvällen, eller så körde hon några varv med mental floss för att bli av med hjärnluddet i skallen - vid telefonen satt hon dock inte)
"jaaa..." sade jag, och drog hela historien igen.
jag avslutade med "och nu har jag gjort *ert* arbete, och på internet hittat en adress och ett telefonnummer, om ni är intresserade?"
efter en stund ringde en polisman upp mig, och talade om att de varit hem till min sajbervän som NATURLIGTVIS sade att "NÄÄÄÄ, jag tänker inte göra mig själv illa, ju!", och med det lät sig dumpoliserna luras.
jag kunde då inte hålla mig längre, utan det jag tänkt hela kvällen formulerades i ord, som jag sade till polismannen.
"den här kvällen har gjort att jag nu FÖRSTÅR hur det kan komma sig att palmes mördare fortfarande inte hittats. han lämnade inte sitt id-kort på brottsplatsen. hur fan löser ni några brott överhuvudtaget???!!!"
han visste inte riktigt vad han skulle svara på det, faktiskt...
---
när jag pratat klart med polismannen så dök min sajbervän upp på msn.
hon berättade att hon hade frågat polismannen hur de hade hittat henne.
hans svar: "vi gjorde lite detektivarbete."
my *(__/__)*!
är min kommentar till det!
okej...
istället för att ringa till min äldsta brorsdotter och gratulera henne på födelsedagen blev jag sittandes i på msn, på internet och i telefon med helt andra människor än nelly stora delar av kvällen.
en av mina sajbervänner - en av dem jag känt längst - mår riktigt jäbra inte alls bra.
jag ringde därför 112, och blev vidarekopplad till polisen i kalmar (för hon bor där), och berättade det jag visste om henne och hur hon mår.
detta *att* jag ringde var en big deal, eftersom jag av och till drabbas av telefonskräck, och att ringa 112 är ju rätt "nerve-wrecking" även om man *inte* har telefonskräck.
polistänstemanskvinnan aka kärringjäveln jag fick prata med visade sig HELT oförstående, och ifrågasatte mig hela tiden.
det *är* ju lixom så att de flesta människor jag har kontakt med via nätet och msn vet jag bara förnamnet på, men så är det ju (väl?) för de flesta som chattar och msnar, så det är ju inget *märkligt*.
"hur kan det komma sig att du inte vet efternamnet på denna person, när du vet *förnamnet*?"
"msn? menar du på interNET (observera betoningen), alltså?"
DOH.
"det är som att leta en nål i en höstack.", sade polistjänstemanskvinnan aka kärringjäveln.
"har du inga fler uppgifter om henne?"
GAAAH...
"jo, det har jag, men jag tänker ju inte lämna ut dem till DIG!"
sade jag inte.
för det hade jag ju inte.
men jag TÄNKTE det.
jag tänkte även något annat, men det skulle dröja några timmar innan jag sade det.
till slut insåg jag ju att hon inte tänkte lyfta ett finger och knappa in de uppgifter jag hade om min sajbervän i sitt register för att kolla hur många kalmarbor de stämde in på, så jag bockade artigt, tog i hand, tackade för hjälpen och lade på luren.
gjorde jag ju inte.
men jag *svor* åtminstone inte åt henne, och hon fick inte veta vad jag döpt om henne till heller.
nya tag.
jag sökte på internet (interNET) och fick fram telefonnummer till ett ställe där de BORDE veta vem min sajbervän är, om hon varit där.
jag ringde dit, men det var upptaget.
LÄNGE.
till slut fick jag prata med en växeltelefonist aka växeltelefonisten (puss på henne - kalmars och förmodligen smålands vettigaste person!), och hon kopplade mig vidare till akutpsyk (efter jag berättat om läget).
på akutpsyk svarade syster nå'nting *minns inte* aka nurse ratched.
"HUDIKSVALL???"
"ja."
jag tänkte dock "tror smålänningar att internet (interNET) består av två konservburkar och ett snöre???
själva GREJEN med internet (interNET) är ju att man kan ha kontakt med folk som bor lite längre bort än nästgårds!!!"
återigen rabblade jag upp info om läget, samt de få uppgifter jag hade.
"hur ska vi veta vem det är?"
"hur vet du att hon heter det förnamn du uppgett? hon kan ju heta nå't HELT annat?"
"varför vet du inte hennes efternamn när du vet hennes förnamn?"
"har du barn i internetåldern?"
frågade jag.
"ja, det har jag."
"då borde du veta att de flesta kontakter man har där känner man bara till förnamnet på."
syster nå'nting aka nurse ratched knappade i alla fall lite på en dator, och sade sedan
"det finns 300 med det förnamnet i kalmar."
"ja, jag såg på eniro att det hade varit bättre om hon hetat *chubacca*, men nu GÖR hon ju inte det - work with me, you moron!"
sade jag inte.
"är alla de 26 år?"
sade jag dock.
"nej, det vet jag inte."
"men det måste väl finnas NÅ'N som har befogenhet att trycka på *en* knapp till, och på så sätt sortera ut de som det SKULLE kunna vara?"
"nej - det är sekretess."
ÅÅÅH, DIN IDDIJOOOT!
tänkte jag.
"vi har ingen uppsökande verksamhet."
då gav jag upp även där, och i'm afraid att jag var rätt brutal emot syster nå'nting aka nurse ratched.
jag sade nämmeligen:
"men okej, då får hon väl dö, då - ha det så trevligt!"
och sedan lade jag på.
PSYKPERSONAL.
finns inte många som jobbar inom psykiatrin som är på rätt plats i sitt yrkesliv.
vid det här laget hade min sajbervän börjat misstänka vad jag höll på med, så det var - kände jag - ingen idé att ljuga om det, så jag sade "jag kan hälsa från syster nå'nting på akutpsyk."
min sajbervän bidde INTE glad.
"det är verkligen snällt av dig, men jag vill verkligen inte."
då brast det för mig, efter så mycket frustration och irrotation, så jag sade "okej... det var fint att känna Dig! jag söker upp Dig när jag kommer till körsbärsdalen.", och sedan loggade jag ut från msn.
jag ringde lotta, och BÖNFÖLL henne om att komma och skopa upp mig och torsten för att åka till mcdonald's, eftersom jag behövde komma hemifrån.
hon kom förbi och skopade upp oss, och sedean åkte vi via mcdriven hem till henne och kollade på "i rehabilitate dogs, i train people. i am da DOGWHISPERER!" - cesar millan.
strax efter midnatt kom torsten och jag hem igen, och då var min sajbervän inte inloggad på msn.
jag snackade med en annan sajbervän, som snart är färdigutbilddad sjuksköterska, och hon tyckte jag skulle ringa polisen igen.
"men jag har ju inte tillräckligt med uppgifter för att de ska hitta henne? och dessutom var jag inte speciellt snäll när jag ringde första gången, eftersom jag var så frustrerad och orolig."
hon sade då "pröva birthday.se".
jag knappade in min sajberväns förnamn, födelseår och bostadsort, och det fanns EN det stämde in på.
jag körde då det namnet på eniro.se, och fick så fram telefon och adress.
efter det ringde jag 112 igen.
"HUDIKSVALL???"
sade polistjänstemanskvinnan (tack och lov hade kärringjäveln jag pratade med första gången jag ringde gått hem för kvällen, eller så körde hon några varv med mental floss för att bli av med hjärnluddet i skallen - vid telefonen satt hon dock inte)
"jaaa..." sade jag, och drog hela historien igen.
jag avslutade med "och nu har jag gjort *ert* arbete, och på internet hittat en adress och ett telefonnummer, om ni är intresserade?"
efter en stund ringde en polisman upp mig, och talade om att de varit hem till min sajbervän som NATURLIGTVIS sade att "NÄÄÄÄ, jag tänker inte göra mig själv illa, ju!", och med det lät sig dumpoliserna luras.
jag kunde då inte hålla mig längre, utan det jag tänkt hela kvällen formulerades i ord, som jag sade till polismannen.
"den här kvällen har gjort att jag nu FÖRSTÅR hur det kan komma sig att palmes mördare fortfarande inte hittats. han lämnade inte sitt id-kort på brottsplatsen. hur fan löser ni några brott överhuvudtaget???!!!"
han visste inte riktigt vad han skulle svara på det, faktiskt...
---
när jag pratat klart med polismannen så dök min sajbervän upp på msn.
hon berättade att hon hade frågat polismannen hur de hade hittat henne.
hans svar: "vi gjorde lite detektivarbete."
my *(__/__)*!
är min kommentar till det!
Kommentarer
Trackback