fredagen den 12:e oktober 2007 - själavårdsaktivitet
åkte ner på sta'n och träffade katharina idag.
vi käkade på jambo (salamifoccacia med tzatziki -- *mycket* smaskigt! :o), och sedan gick vi tillbaka till sankt jakobsgården, där vi fortsatte prata en stund.
skönt att prata med någon som inte ruskar på huvudet åt mig när jag "svamlar" om paulo coelhos "alkemisten, filmen "evan den allsmäktige" och "VÄGEN"...
fick med mig denna bön (av dietrich bonhoeffer, präst som mördades i ett koncentrationsläger under andra världskriget):
katharina förstod vad jag menade när jag sade att denna väg jag går på är en väg jag MÅSTE gå, och att det vore att svika mig själv att lämna den.
jag KAN helt enkelt inte göra det.
trots att jag nu nått en punkt då jag, likt evan baxter i filmen "evan den allsmäktige" (jag tankade INTE hem och såg filmen igår *himlar med ögonen*, och rekommenderar dig att se den!), tvivlar på den "kallelse" jag fått, eftersom alla runt omkring mig tror att jag blivit helt galen.
om gud vill att du ska vara mer tålmodig, ger han dig tålamod då?
eller ger han dig tillfällen att *träna* på att vara mer tålmodig?
om gud vill att du ska bli mer kärleksfull, ger han dig (som gud i morgan freemans skepnad uttrycker saken i filmen) "a warm, fuzzy feeling"?
eller ger han dig tillfällen att *träna* på att vara mer kärleksfull?
det är så'na här dagar som gör att jag orkar fortsätta, fast jag inte har en aning om om det kommer finnas mark under min fot när jag tar ett steg till på VÄGEN.
-----
jag har fortfarande LÅNGT kvar till jag kan säga att jag litar på gud igen, men i ränseln finns ju fortfarande denna:
vi käkade på jambo (salamifoccacia med tzatziki -- *mycket* smaskigt! :o), och sedan gick vi tillbaka till sankt jakobsgården, där vi fortsatte prata en stund.
skönt att prata med någon som inte ruskar på huvudet åt mig när jag "svamlar" om paulo coelhos "alkemisten, filmen "evan den allsmäktige" och "VÄGEN"...
fick med mig denna bön (av dietrich bonhoeffer, präst som mördades i ett koncentrationsläger under andra världskriget):
"Gud, låt mina tankar samlas hos Dig.
hos Dig finns ljus
Du glömmer mig inte.
hos Dig finns hjälp
hos Dig finns tålamod.
jag förstår inte Dina vägar,
men Du känner vägen för mig."
hos Dig finns ljus
Du glömmer mig inte.
hos Dig finns hjälp
hos Dig finns tålamod.
jag förstår inte Dina vägar,
men Du känner vägen för mig."
katharina förstod vad jag menade när jag sade att denna väg jag går på är en väg jag MÅSTE gå, och att det vore att svika mig själv att lämna den.
jag KAN helt enkelt inte göra det.
trots att jag nu nått en punkt då jag, likt evan baxter i filmen "evan den allsmäktige" (jag tankade INTE hem och såg filmen igår *himlar med ögonen*, och rekommenderar dig att se den!), tvivlar på den "kallelse" jag fått, eftersom alla runt omkring mig tror att jag blivit helt galen.
om gud vill att du ska vara mer tålmodig, ger han dig tålamod då?
eller ger han dig tillfällen att *träna* på att vara mer tålmodig?
om gud vill att du ska bli mer kärleksfull, ger han dig (som gud i morgan freemans skepnad uttrycker saken i filmen) "a warm, fuzzy feeling"?
eller ger han dig tillfällen att *träna* på att vara mer kärleksfull?
det är så'na här dagar som gör att jag orkar fortsätta, fast jag inte har en aning om om det kommer finnas mark under min fot när jag tar ett steg till på VÄGEN.
-----
jag har fortfarande LÅNGT kvar till jag kan säga att jag litar på gud igen, men i ränseln finns ju fortfarande denna:
"en natt hade en man en dröm.
han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud.
på himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter:
det ena spåret var hans, det andra var Guds.
när den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden.
då såg han att många gånger under hans levnads vandring fanns det bara ett par fotspår.
han märkte också att detta inträffade under de mest ensamma och svåra perioderna av hans liv.
detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.
'Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig
utan gå vid min sida hela vägen.
men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara *ett* par fotspår.
jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.'
Herren svarade: 'mitt kära barn, jag älskar dig
och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande.
när du bara såg *ett* par fotspår - då bar jag dig."
han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud.
på himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter:
det ena spåret var hans, det andra var Guds.
när den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden.
då såg han att många gånger under hans levnads vandring fanns det bara ett par fotspår.
han märkte också att detta inträffade under de mest ensamma och svåra perioderna av hans liv.
detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.
'Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig
utan gå vid min sida hela vägen.
men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara *ett* par fotspår.
jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.'
Herren svarade: 'mitt kära barn, jag älskar dig
och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande.
när du bara såg *ett* par fotspår - då bar jag dig."
Kommentarer
Trackback