lördagen den 6:e oktober 2007 - same, same, but different
jodå.
till slut damp det ner i inboxen.
men inga huggtänder ute, och inga hugg efter strupen denna gång.
"när jag läser det du skriver på bloggen så blir jag mycket fundersam över
inte så konstigt, det, väl?
jag blev inte blixtförälskad den 10:e maj förra året, men "något" hände i mig - något jag aldrig tidigare upplevt med någon annan människa.
jag vet inte hur jag ska kunna förklara det så ni förstår, och jag tror inte jag kan göra det utan att låta lite som en "galning", men here goes:
jag VISSTE.
det var så underligt, men jag VISSTE.
jag VISSTE att m skulle komma att betyda MASSOR för mig.
jag VISSTE att vi blivit sända i varandras väg, för att vi skulle lära av varandra och lära varandra "nå'nting", och nå'nting STORT.
det att vi så oerhört snabbt kom varandra *nära* sade mig att vi fått "hjälp" att hitta varandra i det här livet.
jag minns inte om jag berättat om det här på bloggen, men innan jag kom ut som homosexuell för mig själv så var jag medlem i jesu kristi kyrka av sista dagars heliga - jag var alltså vad man i folkmun kallar mormon.
inte född in i kyrkan, utan frivilligt joinandes ungefär 18 månader innan jag kom ut.
anyway: inom jkk av sdh så anser man att alla människor "lever" som "andebarn" *innan* de föds - i något de benämner "föruttillvaron".
i föruttillvaron finns inga nationsgränser, och folk kan därför ungefär som i ett gigantiskt celestialt eu *kräker* umgås fritt med varandra.
vissa människor / andebarn sluter lixom "pakter" med och ger varandra löften om att de ska söka upp varandra när de kommit till jorden, och det är det (enligt jkk av sdh, alltså) som gör att man ibland, vid vissa sällsynta tillfällen, kan känna att "dig har jag träffat förut - det känns som om vi känt varandra *alltid*!" (fast man alltså aldrig sett den människan förut)
jag tog inte många av jkk av sdhs tankar med mig när jag lämnade kyrkan, men andebarnstänket lät vettigt och "sympatiskt", så det sparade jag i ränseln.
och det är *det* tänket som ligger till grund för mina "flummiga" utsagor om att "jag VISSTE".
det gick så *lätt* att komma *nära* - pusselbitar föll på plats utan att vi behövde anstränga oss särskilt mycket.
inte för att det var *enkelt* alltid, då, för vi jobbade med oss själva tillsammans, och vi slipade oss mot varandra, och vi *växte*.
det var helt enkelt "flow"...
enligt wikipedia innebär flow "en känsla av att ens förmågor räcker till för att klara den utmaning man står inför. koncentrationen intensifieras, medvetandeheten ökar och man känner en viss tillfredsställelse inombords."
jag har sagt många knepiga saker till m under vår vänskap, och flera av dem har varit så *corny* att jag när jag nu tänker på dem får samma känsla som jag hade när jag under förra årets pride stod framme vid scenen under lill-babs' framträdande och sjöng med i "klas-göran" - "normally i wouldn't wanna be caught DEAD doing this, but somehow i just don't care!"
som denna (något - eftersom jag inte är en man så bytter jag ut det ordet mot "person") travesterade replik, då, från filmen "livet från den ljusa sidan" (med jack nicholson och helen hunt): "you make me want to be a better person".
aldrig tidigare har jag känt en så STARK längtan efter / vilja att vara SANN, mot mig själv och en annan människa.
aldrig tidigare har jag känt en så STARK längtan efter / vilja att förstå och bli förstådd
aldrig tidgare har jag jobbat så hårt på att riva murarna jag har omkring mig, och ställa mig naken och sårbar och visa mig precis som den jag är - medveten om mina fel och brister, men med den absoluta vissheten om att det var okej.
låter som "religion", nästan, eller hur?
knepigt...
men en möjlig förklaring till varför jag känner så STARKT.
jag lufsar nämligen inte omkring och tänker i dessa banor om människor HELA tiden - detta har som sagt var aldrig hänt mig förut, och jag ser det därför som en *gåva*.
och denna process startade alltså i mig långt innan jag blev förälskad.
och den kommer (hoppas jag) finnas kvar långt efter att förälskelsen gått över.
och det är *det* jag menar när jag säger att jag ÄLSKAR Dig.
till slut damp det ner i inboxen.
men inga huggtänder ute, och inga hugg efter strupen denna gång.
"när jag läser det du skriver på bloggen så blir jag mycket fundersam över
varför du överhuvudtaget vill ha kontakt med mig."
inte så konstigt, det, väl?
jag älskade henne innan jag blev förälskad i henne, och vår vänskap har för mig alltid varit ENORMT mycket viktigare än en eventuell förälskelsehistoria mellan oss.
jag blev inte blixtförälskad den 10:e maj förra året, men "något" hände i mig - något jag aldrig tidigare upplevt med någon annan människa.
jag vet inte hur jag ska kunna förklara det så ni förstår, och jag tror inte jag kan göra det utan att låta lite som en "galning", men here goes:
jag VISSTE.
det var så underligt, men jag VISSTE.
jag VISSTE att m skulle komma att betyda MASSOR för mig.
jag VISSTE att vi blivit sända i varandras väg, för att vi skulle lära av varandra och lära varandra "nå'nting", och nå'nting STORT.
det att vi så oerhört snabbt kom varandra *nära* sade mig att vi fått "hjälp" att hitta varandra i det här livet.
jag minns inte om jag berättat om det här på bloggen, men innan jag kom ut som homosexuell för mig själv så var jag medlem i jesu kristi kyrka av sista dagars heliga - jag var alltså vad man i folkmun kallar mormon.
inte född in i kyrkan, utan frivilligt joinandes ungefär 18 månader innan jag kom ut.
anyway: inom jkk av sdh så anser man att alla människor "lever" som "andebarn" *innan* de föds - i något de benämner "föruttillvaron".
i föruttillvaron finns inga nationsgränser, och folk kan därför ungefär som i ett gigantiskt celestialt eu *kräker* umgås fritt med varandra.
vissa människor / andebarn sluter lixom "pakter" med och ger varandra löften om att de ska söka upp varandra när de kommit till jorden, och det är det (enligt jkk av sdh, alltså) som gör att man ibland, vid vissa sällsynta tillfällen, kan känna att "dig har jag träffat förut - det känns som om vi känt varandra *alltid*!" (fast man alltså aldrig sett den människan förut)
jag tog inte många av jkk av sdhs tankar med mig när jag lämnade kyrkan, men andebarnstänket lät vettigt och "sympatiskt", så det sparade jag i ränseln.
och det är *det* tänket som ligger till grund för mina "flummiga" utsagor om att "jag VISSTE".
det gick så *lätt* att komma *nära* - pusselbitar föll på plats utan att vi behövde anstränga oss särskilt mycket.
inte för att det var *enkelt* alltid, då, för vi jobbade med oss själva tillsammans, och vi slipade oss mot varandra, och vi *växte*.
det var helt enkelt "flow"...
enligt wikipedia innebär flow "en känsla av att ens förmågor räcker till för att klara den utmaning man står inför. koncentrationen intensifieras, medvetandeheten ökar och man känner en viss tillfredsställelse inombords."
jag har sagt många knepiga saker till m under vår vänskap, och flera av dem har varit så *corny* att jag när jag nu tänker på dem får samma känsla som jag hade när jag under förra årets pride stod framme vid scenen under lill-babs' framträdande och sjöng med i "klas-göran" - "normally i wouldn't wanna be caught DEAD doing this, but somehow i just don't care!"
som denna (något - eftersom jag inte är en man så bytter jag ut det ordet mot "person") travesterade replik, då, från filmen "livet från den ljusa sidan" (med jack nicholson och helen hunt): "you make me want to be a better person".
aldrig tidigare har jag känt en så STARK längtan efter / vilja att vara SANN, mot mig själv och en annan människa.
aldrig tidigare har jag känt en så STARK längtan efter / vilja att förstå och bli förstådd
aldrig tidgare har jag jobbat så hårt på att riva murarna jag har omkring mig, och ställa mig naken och sårbar och visa mig precis som den jag är - medveten om mina fel och brister, men med den absoluta vissheten om att det var okej.
låter som "religion", nästan, eller hur?
knepigt...
men en möjlig förklaring till varför jag känner så STARKT.
jag lufsar nämligen inte omkring och tänker i dessa banor om människor HELA tiden - detta har som sagt var aldrig hänt mig förut, och jag ser det därför som en *gåva*.
och denna process startade alltså i mig långt innan jag blev förälskad.
och den kommer (hoppas jag) finnas kvar långt efter att förälskelsen gått över.
och det är *det* jag menar när jag säger att jag ÄLSKAR Dig.
Kommentarer
Trackback