i huvudet på snusmumriken...

how true...

jag tror hon gått nu.
jag trodde aldrig det skulle hända, det som nu är...

och jag kan inte låta bli att undra vad hon döljer för mig denna gång.

vi sitter och kläcker ur oss artighetsfraser, och den m jag jag längtar efter att få träffa och prata med igen är borta.

ni får tro vad ni vill, men det var LÄÄÄNGE se'n det handlade om att jag önskar att hon kände för mig som jag känner för henne.

det handlar om att


*suckar tungt*


det handlar om att *jag* måste säga att jag inte fixar att vara den som stöttar och tröstar och bekräftar och älskar om att jag gör det inte är värt något när hon mår bättre.

min omsorg och min kärlek är (SÅKLART) gratis, men jag vill inte BETALA för den...

och det börjar (sakta) gå upp för mig nu att det är *det* jag gör...

jag är en "bra att ha" - en "finns alltid där"...
en "jag älskar Dig vad Du än utsätter mig för"...

när hon behöver bekräftelse, tröst och omsorg är hon ärlig mot mig, (eller rättare sagt: då vågar hon [hon orkar väl inte hålla uppe murarna då, kanske] visa sig liten, ledsen, "svag" och trasig), men när hon mår lite bättre så nästan föraktar hon mig för att jag bekräftar, tröstar och bryr mig om, och det är nästan så att jag fundrar på om hon fortfarande, trots att jag bevisat motsatsen om och om och om och om igen, tror att jag kommer använda det hon berättat för mig emot henne.

nu är det NOLL och kalla handen och kort och hålla distans som gäller, men det är ändå hon som tar kontakten, och ser till att jag vet när hon kommer finnas på msn.

och jag infinner mig troget på klockslaget...

*suckar tungt och dunkar huvudet i betongväggen*

så jävla praktiskt att ha en egen sancho panza...

så känns det, och jag förmodar att jag kommer bli huggen i strupen av henne om hon läser det här, men det tror jag inte hon gör, för hon frågar inte längre hur jag mår.